Skivrecension: Sommarnätter i Värttinäfärger
Finlands folkmusikflaggskepp söker sig på sin senaste skiva mot rötterna i Vita Karelen. Ett nytt kapitel har inletts i Värttinäs historia.
(KHY Suomen Musiikki)
Vienan Karjala, på svenska Vita Karelen, är de landskap där runosångsskatten som sedermera kom att bli Kalevala nedtecknades. Att besöka området är lite som en tidsresa, en utflykt till det förgångna. Ett område värt alla tänkbara hedersbetygelser!
Finlands folkmusikflaggskepp Värttinä har än en gång ömsat skinn och söker sig nu mot sina rötter i ny sammansättning. Nya skivan Viena är traditionellare än på länge, vilket naturligtvis i hög grad hänger ihop med den förnyade instrumentationen. Redan för ett par år sedan snackades det om Värttinä i mer intimt format, och nu är skivan utan bas och trummor ett faktum.
Stark nyrekrytering
Som vanligt utgör sångerskorna kärnan i Värttinäsammanhang. Grundande medlemmen Mari Kaasinen ångar på med oförändrad energi, likaså långvariga, finfina sångerskan Susan Aho. Nyaste tillskottet Karoliina Kantelinen kändes som en tämligen självklar rekrytering, och hon får nu för första gången visa framfötterna på skiva. Det blir en rätt framträdande roll, med tanke på temat är det ingen överraskning att Kantelinen även får briljera på sitt specialområde, vitakarelsk jojk.
På instrumentalsidan är endast tre musiker kvar (hälften jämfört med tidigare). Matti Kallio agerar sedan senaste skivan musikalisk ledare och han musicerar skickligt på dragspel, även om hans flöjtinsatser denna gång speciellt stjäl mitt hjärta. Matti Laitinen är en baddare på att fylla många funktioner (harmoni, bas, rytm) med sin gitarr, som i och med sin speciella stämning har ett helt eget sound. Lassi Logrén på stråkinstrument gör än en gång comeback i bandet (han var med första gången redan som barn). I avsaknad av rytminstrument utnyttjar man hans rytmiskt huggande spelstil rätt bra, nyckelharpan ger extra udd åt helheten.
Sommarnattsfärger
Den intima sammansättningen lockar fram alla tänkbara nyanser ur sången, vilket påminner mig om färgpaletten på förrförra skivan Miero.
Det blir många lyriska låtar, varav flera går i ljusa sommarnattsfärger och till och med mot drömmande spelmansmusik snarare än mot det ettriga karelska som alltid varit Värttinäs specialgebit. Emellanåt saknar jag nog basen och trummorna som kunde få taket att lyfta lite extra i några låtar. Speciellt den traditionella instrumentallåten, denna gång Matti Kallios Kiri, låter aningen anemisk.
Värttinä-kategorier
Då en ny Värttinäskiva utkommer kan man alltid fråga sig en hel del: Vartåt styr flaggskeppet? Har det fortfarande en riktning? Hålls det flytande? Senaste skivan visar att Värttinä nog lever och mår bra. Hur man kommer att uppträda live är en annan sak. Blir det mindre, kammarmusikaliska arenor ett tag eller förstärker man eventuellt med en rytmsektion live?
På förra skivan Utu provade man nya format (Haltiasviten) medan det denna gång är rätt bekanta låtmönster. Jag roar mig genom att placera dem i olika Värttinä-kategorier: naturballader, fruntimmerskäbbel, Balkanvirtuositet, snyftare ...
Specialomnämnanden förtjänar denna gång den tragiska balladen Ikuikävä och Kantelinens riviga a cappella-låt Karuliinan kangas-puut. I Tietäväinen tycker jag man är inne på pigga, nya vägar med ett lättare sånggrepp i gungande polskatakt.
Balkankomplikationerna i Ukonlammas faller däremot inte mig i smaken – även om det är skickligt och virtuost blir det lite självändamål här, och aningen sönderhackat. Man avslutar fridfullt med ett nyarrangemang av gamla goda Oi dai, med finfina stämningar speciellt på stränginstrumenten.
Ett nytt kapitel av Värttinähistorien har än en gång skrivits.