Skivrecension: För alla som gillar läderjackor
The Libertines nya album tar upp tråden från den gamla, hetsiga tiden, men går också vidare mot ett lite mer avklarnat uttryck.
(Universal)
För drygt 10 år sedan var bordet dukat för de unga brittiska indierebellerna The Libertines. Deras andra album hyllades stort, och en framtid som genrens spetsband låg öppen.
Med Pete Doherty och Carl Barats vid rodret gick i varje fall det mesta att göra fel, och efter en period med drogmissbruk, interna gräl och inställda spelningar splittrades gruppen mindre än ett år efter genombrottet. Fast musiken och gatuattityden har under det efterföljande decenniet inspirerat indiegäng till den grad att Libertines i dag är ett långt större namn än då de 2004 lade av. Så det har legat i luften att killarna en dag måste återförenas.
Och det började så smått för något år sedan, med enstaka liveframträdanden, men efter några vändor på rehabiliteringskliniker beslöt Doherty i fjol att ett nytt album skulle spelas in. Och tur var väl det, för Anthems for Doomed Youth lever upp till också högt ställda förväntningar. Bandet tar upp tråden från den gamla, hetsiga tiden, men går också vidare mot ett lite mer avklarnat uttryck.
Det här innebär att parhästarna Doherty/Barats har kvar känslan av desperation i sången, de svettiga orden som spottas fram, och att de kantiga gitarriffen drivs fram med intensiv, snubblande rytm. Men så emellanåt dras tempot faktiskt ner, så att också balladerna nu kan få en roll. Smutsen under naglarna finns kvar, liksom den kaxiga gapigheten, men som kontrast smyger sig också en ny skörhet in i bilden.
Känslan av att Clash återfötts blir ibland stark, och däremellan tycker jag att låtskrivarna efter att ha blivit lite äldre också bejakar en hemlig kärlek till den mer sofistikerade Kinks-traditionen. Och klart är åtminstone att det här är musik för alla som gillar svarta läderjackor.