Skivrecension: Liszt med liv och lust
18-årige Alexandre Kantorow tar sig an Liszts pianokonserter med liv och lust.
Alexandre Kantorow, piano. Tapiola Sinfonietta under Jean-Jacques Kantorow. (BIS)
Man kan åtminstone inte anklaga den som ger sig i kast med att göra Liszts pianokonserter på skiva för att sakna mod. Det handlar inte bara om tekniskt krävande musik, utan även om en närapå mördande konkurrens. Många av de stora pianolegenderna har spelat in de lika klatschiga som formmässigt innovativa konserterna och det är inte helt lätt att anlägga nya aspekter på framför allt den så bekanta första konserten.
Det verkar dock inte bekymra blott 18-årige Alexandre Kantorow, som med liv och lust slänger sig in i de virvlande tonkaskaderna. Något bekymmerslöst virtuoseri är det ändå inte frågan om. Kantorows insikter är anmärkningsvärda för en så ung musiker och musikens många lyriskt känsliga partier får, inte minst i den aningen underskattade andra konserten, blomma ut på ett högst tilltalande sätt.
Den så kallade Malédiction för piano och stråkar är liksom konserterna ett tidigt verk, men till skillnad från konserterna reviderades den inte under Weimartiden och förblev opublicerad under Liszts livstid. Det är ett harmoniskt spännande stycke, som tydligt visar hur avantgardistiskt sinnad Liszt var redan i ett tidigt skede av tonsättarkarriären och Kantorow gör det av allt att döma all tänkbar rättvisa.
Pappa Jean-Jacques Kantorow är ett pålitligt stöd på podiet, Tapiola Sinfonietta-musikerna spelar med schvung och känsla och det enda minustecknet ristas för att man inte inkluderat Liszts kanske mest perfekta komposition för piano och orkester, Totentanz, som utan problem hade rymts med.