Martin Enckell: Mångsidigt, rikt, ett nöje att läsa
Det finns partier i Martin Enckells nya bok där dikterna rullar fram i ett stadigt maestoso på ganska hög volym tills öronen tröttnar. Men för det mesta är det bra. Det finns en stark vällust i att ta till sig diktens bejakande av orden och fraserna, av språkets välljud och dess suggestion.
DIKTER
PQR 2015
Martin Enckells poesi balanserar på tunn lina. Risken att ramla ner i det pompösa och klichémässiga är ständigt närvarande. Att det sällan sker vittnar om poetens skickliga hand med uttrycksmedlen.
Det här är dikt som i hög grad bygger på Martin Enckells mäktiga poetpersona, en arvtagare till romantikens yviga och tragiska skalder. Enckell betungas av världssmärta, av en överväldigande medvetenhet om tidens snabba gång och människans flyktighet, om fåfängligheten i att klamra sig fast vid det tillfälliga.
Han är fylld av medlidande men också en ständig, distanserad vandrare och resenär som rör sig runt världen som främling och iakttagare. Han omges av slöjor och hemligheter, varje steg han tar verkar styrd av djup mening, låt vara att den kamoufleras som tragisk meningslöshet. Mest hemma är han i Indien, sinnebilden för både den mänskliga utsattheten och de fåfänga försöken att söka tröst i religionerna.
I ett stadigt maestoso
Lägger man till att ironi och metaplan saknas i Enckells poesi, liksom humor och vardaglighet, förstår man vilken sällsynt fågel han är i dag. Det kan vara riskabelt – det finns partier där dikterna rullar fram i ett stadigt maestoso på ganska hög volym tills öronen tröttnar. Men för det mesta är det bra, också i hans nya diktsamling för den avgrund som är vår moder som driver just de här dragen ännu längre än föregångaren Skrift (2013) som var en mycket stark bok.
Hemligheten bakom Enckells poesi är språket. Helt ogenerat väller det fram över boksidorna. Det finns en stark vällust i att ta till sig detta öppna bejakande av orden och fraserna, av det välljud och den suggestion som också i de lugubraste sammanhang låter sig utvinnas ur dem.
Vissa poeter får oss att uppmärksamma språkets beståndsdelar genom att minimalistiskt frilägga och hålla fram dem; Enckells metod är snarare att skyffla dem över oss så att vi förs i väg av en strömmande fors. Och framför oss flyter hans diktpersona som ledstjärna:
människan är inte mer bisarr än att hon flyr
till havshästar som häckar på mörka klippbranter
som stupar uppåt mot en himmel där molnen
är tunga av vålnader av slaktade valar som drar
stupade stridselefanter mot horisonter där människan
inte längre har råd att hävda sitt herravälde, jag flydde
och bad min skuld krypa in under en stormfågels vinge
för att lyssna till hjärtslagen och till havet, och jag kom aldrig
upp på krönet där jag enbart skulle ha haft svindeln att hämta,
men jag lystrade, och någonstans i fjärran hördes en bröllopsvals
som långsamt tonade över i en marsch, och jag hörde
pansarfordonen och attackplanen, och jag bjöd upp mig själv
över stupen, och människan är inte mer bisarr än att hon dansar
där hon inte borde, och det hon i sina arktiska tarantellor betvingar
är kanske rädslor, och man flyr sällan till segrar, vunnet liv
är alltid an till vad man förmår avstå från
Men Enckell begränsar sig inte till stort hållna existentiella visioner. I dikterna från främmande länder kommer man i slumpvisa möten nära människor, drabbade av fattigdom och andra olyckor. Ett viktigt tema är helt personligt och berör poetens förhållande till sina döda föräldrar. De tecknas som på många sätt olyckliga människor, men samtidigt ifrågasätter Enckell sin bild av dem. Dikterna blir en kamp för att få syn på dem bakom egna, sedan många år cementerade uppfattningar. Det lyckas knappast, men själva försöket kastar ett flackande ljus över det berg som föräldrarna för de flesta av oss avtecknar sig som.
för den avgrund som är vår moder är en mångsidig och rik diktsamling, trots sin ofta rent tragiska tematik ett nöje att läsa.