Musikrecension: Eliane gav pianot huvudrollen
Eliane Elias avtackades med stående ovationer efter Helsingforskonserten i tisdags.
Savoyteatern 27.10.
Konserten med Eliane Elias bjöd på lite dramatik i början i form av en pianotangent som inte fungerade. Man behövde dock inte forsla en ny Steinway från Unionsgatans affär. Pianisten och sångaren, född 1960 i São Paulo, transformerade lugnt och med humor bakslaget till en växande konsertupplevelse. Efter bland annat Jobims Chega de Saudade och Ary Barrosos Aquarela do Brasil fanns på scenen en ung kvinnlig pianotekniker som fixade flygeln medan Elias sjöng Falsa Baiana.
Stämningen på Europaturnéns sista konsert steg handgripligt och det kändes som om det utmärkta bandet med Marc Johnson, kontrabas, Rubens de La Corte, gitarr och Rafael Barata, trummor, gav allt de hade, vilket inte var lite.
Den senaste skivan Made in Brazil är poppigare än de tidigare och i stort en sångskiva med betoning på lyxiga arrangemang, men nu koncentrerade sig Eliane på pianot. Hon har sagt att hon som kvinna varit tvungen att arbeta tre gånger mera än sina manliga kolleger för att bli uppskattad, och det råder inget tvivel om att hon gjort så. I de frekventa solona hördes stor briljans och energi samt en hejdlös rejäl sväng, till exempel i Você av Roberto Menescal. I Dorival Caymmis bossaklassiker Rosa Morena lämnade hon som i Martinussalen för några år sedan pianot och sjöng dansande. Men i övrigt intog tangenterna nu en större roll än den i och för sig förtjusande rösten.
Mildare pianism hördes bland annat i ett solopotpurri. Tiden stod stilla då pianisten kombinerade Emily och I Love My Wife, bägge stycken kända genom Bill Evans versioner. Elias pianospel handlar även om klangfärger genom harmonibehandling. Rivigare solopiano hördes i det heta stridebetonade introt till en snabb version av So Danço Samba.
Inte bara konsertens början med det lätt invalidiserade pianot var spontan. Elias har som metod att som bakgrund för soloutflykter lägga in i låtarna repeterade sekvenser bestående av några ackord, coda vamp på engelskt musikerspråk. Särskilt effektivt var detta i det funkiga dubbeltemposolot under Embraceable You, som kommer från Elias Chet Baker-tributskiva I Thought About You.
Konsertens höjdpunkt blev en annan trotjänare av Jobim, Desafinado. Från snabb bossanova förvandlades sången till fullfjädrad bebop i pianosolot för att sedan varvas ned till ECM-stämningar med friare inslag och ett magiskt bassolo med både österländskt klingande stråkspel och vilt pulserande pizzicato. Efter en av Elias typiska codavampar kulminerade stycket i ett fantastiskt trumsolo.
Barata, som för ett par veckor sedan uppträdde här med Jenny Robson och Timo Hirvonen, vävde med utsökt handlag samman samba, jazz och rockigare element i solot. I sina detaljrika komp svängde han claven så att även erfarna musiker kunde ha tappat bort sig. Dynamikbehandlingen med exakt nivåkontroll var elegant.