Starka monologer om förgänglighet
Text och skådespeleri möts på ett ypperligt sätt i Siriusteaterns monologföreställning.
Text: Anders Larsson/Susanne Ringell. Regi, ljud, på scenen: Paul Holländer, Paul Olin. Ljus: Saija Nojonen.
Premiär på Teater Universum 24.10.
Vi serveras kaffe och te i sköra porslinskoppar. Betaniahusets höga sal, med tända ljus i de välvda fönstren, inger en välkomnande, lite högtidlig stämning. Paul Holländer sätter sig vid ett litet cafébord framför oss och inleder den första av kvällens ”monologer i dialog”, En sista biltur av Anders Larsson. Den andra är Susanne Ringells In transit – Siriusteatern för för första gången samman paret som på skilda håll varit så aktiva skribenter, men som fram tills nu aldrig arbetat med ett gemensamt projekt. Inte heller nu har de skrivit en pjäs tillsammans, utan två väldigt olika verk som talar med varandra på olika språk.
Sorg och humor
En sista biltur är en personlig text om att släppa taget. Den handlar om död och om hur döden påverkar de kvarlevandes liv, och om hur rent komiska våra sätt att reagera på sorg kan te sig – åtminstone i efterhand betraktade. Mycket ömt och kärleksfullt berättar Larsson om sin 90 år gamla mor som tyckte om att åka på utfärder med familjebilen, den gamla Amazonen, sommarbilen. Om den oundvikliga sista gången, då blåsipporna hon får i sina händer inte längre ger henne glädje – hon håller blommorna på ett ”sakligt” sätt. ”Det är hjärtskärande att se någon som älskar något förlora känslan för det”. Scenen är en av många mycket berörande i monologen, som Paul Holländer framför säkert, ledigt, varmt. De små pauserna som kaffedrickandet ger, eller då han vattnar blommorna i mammas trädgård, skapar rytm och ger plats för eftertanke.
Igenkänningsfaktorn är givetvis hög. Alla har förlorat en närstående. Men En sista biltur är absolut ingen deprimerande föreställning, tvärtom. Den är full av humor och självironi, och speciellt historien om den kära Amazonen, som har mage att försöka dö samma sommar som mamman, ger många skratt. Här är Holländers tolkning oslagbar – jag fnissar fortfarande bara jag tänker på några av scenerna.
Texten har många fina beskrivningar av döden: apropå mammans kärlek till dikt skriver Larsson att döden ”är som att falla in mellan raderna någonstans”, och för de närstående är det ”som att slå ut en vägg”. Monologens styrka ligger i de talande detaljerna, i den lågmälda ömheten, i nyanserna och de finstämda växlingarna från alldagligt till existentiellt till komiskt till sorgligt och tillbaka. Larsson har en förmåga att plocka fram en synbart oväsentlig sak som blir en symbol för något större. Holländers rollprestation är alltigenom fin, och föreställningen i sin helhet en njutning.
Språkvirtuos
Efter pausen är stämningen en annan. Ljusen är släckta, kaffekopparna diskade och faten står uppradade på tork. Paul Olin, servitören i sitt långa förkläde, sätter sig försiktigt på stolen vid det lilla runda bordet. Det är som om han bad om ursäkt för att kräva vår uppmärksamhet, framtoningen är en av osäkerhet, i motsats till Holländers självsäkra intagande av scenen. Olins gängliga kropp och oroade, uttrycksfulla ansikte är ett med den trevande början på Susanne Ringells In transit.
Kontrasten till Larssons jordnära text är slående: den här monologen är poetisk, metaforisk, en medvetandeström med oväntade och vilda tankehopp och associationer. Ringell leker med allitteration och rim. Till en början är det svårt att finna något att greppa tag i, men snart vill man bara flyta med i det oerhört vackra språket, även om man inte riktigt vet var man hamnar och vad det vill säga.
Vattnet är det bärande elementet. ”Alla människor är inte öar, alla människor är sjöar.” Det handlar om att flytta, och om att flyta, om att vara in transit, på väg. Konkret är jaget ständigt in transit över Östersjön, flytande på havet i en Sverigebåt, på väg till sin ”vän” i Vadstena, på väg på utfärd till en ö i en sjö. Den djupa Vättern, och andra sjöar, är viktiga i den här berättelsen om att flyta och flytta runt i ett långvarigt förhållande, två sjöar som kluckar i takt, sjöar som är skrymmande laster. Det gäller att fördela tyngden jämnt så man inte kantrar.
Susanne Ringell är, som bekant, en sann språkvirtuos som skapar ett eget universum av ord. Hennes kreativitet är nästan våghalsig, ändå blir det aldrig magplask. Det är en stor njutning att smaka på hennes verser; Ringell höjer det svenska språkets möjligheter till nya sfärer.
Det är definitivt ingen lätt monolog att framföra, men Paul Olin är rätt person att göra det. Han tar de underliga meningarna i sin mun och smakar på dem, ger dem liv med övervägd intonation, miner och kroppsspråk. Finlandssvenskan har sällan låtit så rik.
Dessa två så olika monologer i dialog beskriver deras upphovsmakare och förhållandet mellan dem på ett fint, indirekt sätt. Jag avstår från att komma med någon analys, men det är givande att se de olika texterna som representationer av de två människorna, av deras personlighet och dynamiken mellan dem.
På Siriusteatern är det kvalitet framom kvantitet som gäller, tack för det, än en gång.