Recension: Tvärkonstnärliga aftonstämningar
Grankulla musikfest öppnades med en samproduktion mellan Dansteater Eri, Key Ensemble och Mikko Heiniö.
Musik: Mikko Heiniö. Koreografi: Tiina Lindfors. Dirigent: Teemu Honkanen. Ljus: Esa Kyllönen. Dräkter: Tuula Bergqvist. Dansteater Eri & Key Ensemble. Grankulla musikfest, Nya paviljongen 25.10.
Grankulla musikfest har en personlig och intelligent profil som kombinerar musik med näring för tanken i form av föreläsningar.
Även öppningskonserten inleddes med näring för tanken, då nyckelpersonerna bakom kvällens verk intervjuades kort av konstnärliga ledaren Seppo Kimanen. Det är alltid intressant att höra konstnärerna tala om sina verk, och tonsättaren Mikko Heiniö, koreografen Tiina Lindfors och dirigenten Teemu Honkanen var på kornet med sina kommentarer om textval och strävan efter helhetskonstverk.
Afton (Ilta) är ett verk på cirka femtio minuter, där några av Åbonejdens kulturella flaggskepp – Dansteater Eri och Key Ensemble – slår ihop sina krafter. Liksom i sin Maria Suite kombinerar Heiniö här texter på olika språk, och allt från Runeberg till Baudelaire smälter samman till en harmonisk helhet. Dramaturgin är uppbyggd med van hand. För mig blev den emotionella kulminationen verkets enda finskspråkiga parti, delvis samma text som Sibelius tonsatte i sin Sydämeni laulu.
Mikko Heiniös musik är skickligt uppbyggd. Den är krävande utan att kännas svår, samtidigt som man stundvis ger utrymme åt det enkla och det vackra. Ett citat ur Brahms Guten Abend, gute Nacht återkommer på flera ställen. Kören kompletteras med cello och klarinett/basklarinett, trakterade av Erkki Lahesmaa och Henna Jämsä. Instrumenten hade fått flera av verkets mest färgsprakande och expressiva avsnitt på sin lott. Jag hade gärna hört ännu fler magiska övergångar direkt från instrument till kör, som i det nästsista intermezzot.
Kören klingade bra, även om en mer tacksam akustik säkert hade gjort Key Ensembles rätt fylliga klang bättre rättvisa. Nya paviljongens akustik är det i och för sig inget fel på, men dansmattor och sidodraperier åt nog upp en del av den. Emellanåt darrade speciellt mansstämmorna en aning på manschetten, men helhetsuttrycket var pålitligt och moget klingande. Stämfiskalerna hade många fina solon (även om deras namn saknades i programbladet), speciellt sopranen Maikki Säikkä och tenoren Mats Lillhannus, som för övrigt gjorde sitt sista framträdande med Key Ensemble innan han inleder sin nya tjänst som tenor i Ars Nova Copenhagen.
Fart och fläkt
Dansteater Eri och Tiina Lindfors är sin stil trogna. Lindfors hör till de dansskapare i Finland som är allra djupast engagerade i musiken – allt utgår från den. Dansen gick verkligen hand i hand med innehållet i musiken, allt från berörande vaggvisa/-dans till färggranna flamencointryck, det senare ett av de få partierna med rejäl fart och fläkt. Jag hade kanske väntat mig ännu mer av alla de möjligheter en kör utgör, i fråga om utrymme och koreografi. Inledningen var kanske mest fantasifull, och i partierna där kören stod på knä framför dansarna fick man ett beundransvärt djup i scenbilden. Emellanåt kan det också bli fina resultat av möjligast snäva ramar – som i avslutningen då dansarna i stort sett står stilla bakom kören och skapar ett dansnummer med små medel.
Ändå kan jag inte riktigt komma ifrån intrycket av något lite dammigt i koreografi och dans. Till exempel det ständiga användandet av tyger förde i längden tankarna mer åt gymnastikhållet. Visst är de effektfulla men varför inte låta dansen tala ett starkare språk utan att utnyttja så många hjälpmedel? Helheten var ändå fascinerande och jag hoppas få se fler sådana här projekt, som resultat av djupa och jämbördiga möten mellan konstnärer ur olika genrer.
Grankulla musikfest pågår hela veckan, se hela programmet på kauniaistenmusiikkijuhlat.fi/sv.