Musikrecension: Andsnes påminner om självaste Richter
Leif Ove Andsnes sätt att närma sig musiken är utpräglat gediget och förståelsefullt. Söndagens recitalprogram var ändå onödigt brokigt uppbyggt.
Sibelius, Beethoven, Debussy, Chopin. Esbo internationella pianofestival på Nationaloperan 25.10.
Mitt livs mest minnesvärda pianorecital är Svjatoslav Richters konsert vid Åbo musikfestspel 1993. Hela programmet bestod av Griegs lyriska stycken och kritikerna beskärmade sig över att en av världens mest legendariska pianister slösar en hel konsert på ”småstycken”. Jag var dock omåttligt fascinerad.
Delvis handlade det naturligtvis om Richters sagolika spel, men även om sättet att sammanställa en konserthelhet. Griegs lyriska stycken, som hör till pianolitteraturens mest fulländade pärlor, är sinsemellan tillräckligt olika för att det hela inte skall bli enahanda och det var minst sagt spännande att bevittna hur mödolöst Richter byggde upp en rikt varierad och dramaturgiskt fungerande musikalisk båge.
Detta minne infann sig osökt vid 45-årige norrmannen Leif Ove Andsnes recital i Nationaloperan i söndags. Dels för att Andsnes vet ett och annat om Grieg och för att det finns både ett och annat i hans spel som påminner om husguden Richter, dels för att programmet var uppbyggt på ett diametralt annat sätt än när det begav sig i Åbo. Sillsallad är kanske inte ett helt adekvat ord denna gång, men nog var det svårt att finna en röd tråd i det hela – förutom förstås att det handlade om fyra fina tonsättare, av vilka tre kan räknas till historiens främsta pianotonsättare.
Om Andsnes, jubileumsåret till ära, ville lyfta in Sibelius på repertoaren – vilket ju i sig är skojigt – varför inte då komponera en mer helgjuten helhet? Kyllikki var i och för sig en stilig öppning, men att göra bara två av de fem trädstyckena i opus 75 (Björken och Granen) och blott tre av de märkliga fem skisserna i op. 114 kändes omotiverat. Och varför inte göra hans kanske finaste pianoverk, sonatinerna op. 67 och rondinona op. 68?
Analys och emotion
Detta kändes smått harmligt inte minst som Andsnes sätt att närma sig musiken var så utpräglat gediget och förståelsefullt. Sibelius pianotexturer är kanske inte alltid världens mest idiomatiskt avfattade, men i Andsnes händer fick man inte sällan känslan av att detta var fallet. Något som i och för sig gäller hans musicerande överlag.
Liksom Richter har han en förmåga att gå en optimal balansgång mellan analys och emotion och att finna de väsentliga kvaliteterna i varje för handen liggande material. Detta framkom tydligt i till exempel Beethovens rätt sällan spelade Ess-dursonat op. 31 nr 3, som flödade fram på ett så naturligt sätt att man nästan fick känslan av att den spelade sig själv.
Beethovenspecialisten Andsnes har en bred repertoar som sträcker sig från Bach till nyaste nytt och namn som Chopin och Debussy har självfallet centrala positioner på hans tonsättarlista. Så synd då att han även efter pausen fortsatte med att plocka enskilda stycken ur större verkhelheter. Från Debussys svit Estampes fick vi höra La soirée dans Grenade och bland de mästerliga sena etyderna hade han valt nr 5, 7 och 11. Samtliga exekverade med utsökt teknisk precision och rikt varierat anslag.
Ur etydmästaren Chopins produktion fick vi höra nr 2 Ass-dur ur Trois nouvelles études jämte Ass-dur-impromptut op. 29, F-dur-nocturnen nr 1 op. 15 samt den vidunderliga F-moll-balladen nr 4. Allt med samma osvikliga känsla för stil, stämning och form och medelst det, till synes, spontant chosefria sätt att närma sig musiken som blivit något av Andsnes varumärke och som gör honom till en av de avgjort intressantaste och mest sympatiska av dagens internationella toppianister.