Det bästa av de främsta
Musikalshowen I Love Musicals i lördags var tveklöst en av höstens stora finlandssvenska händelser i huvudstadsregionen.
Hartwallarenan, Helsingfors 24.10
– Morjens, är du här? var en återkommande replik som hördes i publikvimlet på Hartwallarenan. Förutom att det till övervägande del var finlandssvenskarnas kväll, var det också de mogna konsertbesökarnas afton – de flesta som kommit för att se Peter Jöback och Helen Sjöholm framföra musikalhits var fyrtio plus eller äldre. Men så har också många av de kändaste musikallåtarna flera decennier på nacken och blivit evergreens som de flesta någon gång hört.
Showen som gavs var ett dignande bord av musikalnummer. Ambitionen var tydligt att bjuda generöst och påkostat och få publiken att flämta till av överflödet, pampigheten och den obestridligt briljerande begåvningen. Det vi upplevde var helt enkelt ett förnämt besök – det såg inte bara stjärnorna Jöback och Sjöholm till, utan också fyrtiopersonersorkestern samt en kammarkör på scen. Addera därtill ständiga klädbyten mellan numren, stämningsskapande bakgrundsprojektioner samt gästartisterna, Broadway-stjärnan Hugh Parano och West End-stjärnan Emmi Christensson. Gästabudet pågick i nästan fyra timmar, slå den helkvällen den som kan!
Långt ifrån allt var ändå örhängen. Publiken utmanades även med mindre kända och svårare stycken samt smakprov på nyskrivet material. Visst fanns det därför partier som kunde bli transportsträckor för en som inte när en omedelbar kärlek till genren, men detta vägdes upp av ögonblick av pur magi och igenkännandets belönande glädje. Till kvällens höjdpunkter hörde Jöbacks intensiva tolkning av Gethsemane ur Jesus Christ Superstar samt hans och Christenssons dramatiska duett i Phantom of the Opera – vilken storslagen låt det är! Ett fängslande ögonblick var också Sjöholms mäktigt strama Don't Cry for Me Argentina ur Evita – vilken pondus och varm utstrålning hon har, och rösten är så vacker och full av känsla och skiftningar.
Numren ur Kristina från Duvemåla är förstås inte att förglömma, Björn och Benny-musikalen som gav skjuts åt Sjöholms och Jöbacks karriärer för tjugo år sedan. Det skedde något med tolkningen när de sjöng på svenska; det blev mer omedelbart, orden bar bättre, betydde mera. Kvällens mest underhållande mellansnack var för övrigt när de bjöd på minnen och anekdoter från uruppsättningen av Kristina från Duvemåla.
Annars var det bara att luta sig tillbaka och låta sig imponeras. Vilka talanger! Vilka röster! Vilken välklang! Inte en ton satt fel, allt var finslipad perfektion. Det var inget mindre än en uppvisning av det yppersta genren kan erbjuda.