En droppe sameblod
Samernas status som urfolk med rätt att bevara sitt språk och sin kultur är inskriven i grundlagen. Bra så, tycker så gott som alla, men ändå har de politiska piruetterna kring ILO169-avtalet och definitionen av vem som är same gett Veli-Pekka Lehtola anledning att i sin färska bok Saamelaiskiista ställa frågan om Finland förtrycker sitt urfolk. Och ge svaret ja, mer än på länge.
Samer, Ursprungsfolk
Lehtola, själv same och professor i samisk kultur, beskriver en gammal konflikt som trappats upp under de senaste 25 åren för att på slutrakan av lagprojektens behandling i riksdagen anta rent absurda drag.
ILO-avtalet om urfolkens rättigheter handlar inte bara om självbestämmande i språk- och kulturfrågor. Det ger också urfolken mer att säga till om i frågor som gäller markrättigheter och traditionella näringar. Preciseringarna i definitionen av vem som är same skulle ha inverkat på vem som har rösträtt i val till sametinget. Det var här skon klämde när riksdagen under de sista hektiska plenidagarna före valet 2015 torpederade ratificeringen av ILO-avtalet och ändringarna i lagen om sametinget.
Ett stort problem i konflikten är oklarheter kring samedefinitionen. En fortlöpande kontakt med språket och kulturen har varit viktigast, men också dokument med vilka samiska rötter kan styrkas finns med som ett alternativt kriterium. Någon tidsgräns för dokumenten finns inte. Så länge sametinget inte hade makt var det här ointressant.
När det gick upp för majoritetsbefolkningen att samerna kunde få makt i ekonomiska frågor intensifierades jakten på dokument som kunde styrka att en förfader eller -moder var same och man följaktligen hade en droppe sameblod i ådrorna. Om så var fallet ville man nu identifiera sig som same och få rätt att rösta. Nya grupper av “samer” bildades som hävdade att de egentligen hade större rätt att kalla sig ursprungsfolk än de som nu var representerade i sametinget.
Enligt Lehtola skydde lappländska lokalpolitiker och de nya “samerna” inga medel. Historieförfalskning, myter och rena lögner var bärande element i argumenteringen. Så är till exempel de samer som sametinget representerar i själva verket invandrare från Norge som förtrycker den egentliga ursprungsbefolkningen, främst då ättlingar till de så kallade skogssamerna.
Lehtola hyser trots allt förståelse för människorna i “gränslandet”. De har rätt att utforska sin historia och identitet. Det ska ändå inte göras genom att stjäla andras, framhåller han.
Riksdagsledamöterna från Lappland utmärkte sig genom att förfasa sig över hur man kunde föreslå att samerna själva skulle få bestämma vem som är same. Att internationella människorättsprinciper utgår från att utsatta minoriteter har rätt att definiera sig själva och ILO-avtalet ser gruppidentifikation som en central byggsten i rätten till självbestämmande visste de inte om eller struntade de i. Frågan är vad som är värre.
De flesta folkvalda från sydligare breddgrader var helt ointresserade och lät Lapplands ledamöter fungera som experter. Justitieminister Anna-Maja Henriksson lämnades ensam att försvara regeringens förslag. Alldeles som migrationsminister Astrid Thors i debatter om invandringspolitiken.
Likheterna mellan samedebatten och invandringsdebatten är också annars påfallande. På nätet florerar hatretorik och rasism. Och så är ju hela ILO-projektet en konspiration mellan Sametinget och SFP ...
Lehtola gömmer inte undan att hans bok är en partsinlaga. Det behöver han inte göra. Den part han representerar är en liten minoritet som öppet har bespottats och som hörs alldeles för lite.
Marianne Lydén
Skribenten är fri publicist och före detta politisk reporter på HBL