Musikrecension: Toppkör i tonåren
EMO Ensemble har genom åren blivit känd som en ambitiös kör som modigt kastar sig in i samtida repertoar. I fredags var det dags för 15-årsjubileum.
Dirigent Pasi Hyökki. Johannes Piirto, piano; Petteri Kippo, pukor. Järvelä, Aunu, Takolander, Salonen, Rautavaara, Gavilá, Yingzhong, Aguila. Esbo kulturcentrum 23.10.
Kammarkören EMO Ensemble firade sina 15 år med en jubileumskonsert på hemmaplan i Hagalund. Kören grundades 2000 när Pasi Hyökki slog ihop olika sånggrupper som han undervisade vid Esbo musikinstitut.
I sitt inledande tal berättade Hyökki att förebilden var en lettisk ungdomskör, vars klang inte liknade någonting han hade hört i Finland. Under åren har EMO Ensemble blivit känd som en ambitiös kör, som modigt kastar sig in i samtida repertoar.
Kören fick ett stort lyft 2003, då den vann den första internationella Harald Andersén-tävlingen för kammarkörer. Som Hyökki påpekade måste varje ny generation av sångare leva upp till de stora förväntningarna.
Och ingen fara: musicerandet var mycket självsäkert i Esa-Pekka Salonens Two songs to poems of Ann Jäderlund (Kyss min mun, Djupt i rummet, 2000), som var en del av tävlingsrepertoaren för tolv år sedan. Oräddheten hörs även i den starka klangen, som var njutbar med undantag av några onödigt genomträngande fortissimon i sopranstämman.
Kvällens första uruppförande var Ilkka Aunus Pyramiidilaulu (2015), som består av tre sånger till dikter av Uuno Kailas (Enkeli, Kevät, Pyramiidilaulu). De ståtliga atonala melodierna imponerade, medan intonationen i harmonierna ännu kräver arbete. Aunu, som själv sjunger i EMO Ensemble, hade tagit god hänsyn till textens naturliga rytm.
Tomas Takolander, som också har sjungit i kören, bidrog med ett annorlunda uruppförande. Texten för Sobriedad (2015) handlar om konsumtionssamhällets ohållbarhet och är skriven av Uruguays president José Mujica. Kombinationen av afrokubanska rytmer och det starka budskapet var oemotståndlig.
Pianisten Johannes Piirto och slagverkspelaren Petteri Kippo medverkade i Chang Yingzhongs Himalaya (2014), som belönades i Sibeliuskompositionstävlingen. Framförandet var lyckat och verket innehöll precis det man väntade sig av titeln: statiska harmonier som förde tankarna till storslagna vyer med tibetanska inslag.
Kvällens mest imponerande prestation var dock uppförandet av Einojuhani Rautavaaras superkrävande Katedralen (1983), där dimensionerna är mäktiga både i musiken och i Edith Södergrans fantastiska dikt. Här fick männen, som inte var alltför många, visa upp sina röster.
Som motvikt till de stora seriösa verken innehöll programmet även nummer där kören kunde koppla av – dock alltid med rytmisk precision. Det var ett klokt val att inleda konserten med Arto Järveläs spelmanslåt P.H. (titeln hänvisar till kompositören Pehr Henrik Nordgren) i roligt arrangemang av Tuukka Haapaniemi.
Guido López Gaviláns La Aporrumbeosis (1990) och Yaniel Fernandez Aguilas Afrorritmos (2007) är besläktade med Takolanders Sobriedad. Rytminstrumenten och de vilda solona fick mig att le. Extranumret, Anna-Mari Kähäräs Kuka nukkuu tuutussasi, andades en varm gemenskap mellan dirigenten och sångarna.