Musikrecension: Virtuositet och performans
När flöjtisten Hanna Kinnunen nyligen framförde fem solokompositioner i Viks kyrka, fylldes den luftiga träsalen med susande och knäppande ljud och vackra och sköra övertoner.
Hanna Kinnunen, flöjter, Ernst Reijseger, cello, Tuukka Tervo, ljudteknik. Scelsi, Fedele, Hosokawa, Clarke, Kourliandski, Reijseger. Viks kyrka 18.10.
Konserten hörde till serien Tulkinnanvaraista, som under de fem senaste åren har erbjudit publiken experimentella musikupplevelser.
Hanna Kinnunen har en djup erfarenhet av ny musik och man kan bara beundra hennes förmåga att transformera partiturens knepiga detaljer till nyansrik musik. Förutom en mängd olika speltekniker innehöll repertoaren även ett vitt spektrum av affekter och stämningar.
I Ivan Fedeles (f. 1953) Donax (1992) alternerade rofyllda, eteriska och frenetiska avsnitt. Ian Clarkes (f. 1964) The Great Train Race (1993) var ett underhållande nummer med naturalistiska tågljud.
Övertonerna var overkligt fina i Toshio Hosokawas (f. 1955) Atem-Lied för basflöjt (1997), där andningen utgör både förutsättning för musiken och dess innehåll. Kinnunen berättade att Hosokawa inspirerats av den japanska shakuhachiflöjten, som används vid meditation.
Giacinto Scelsis (1905–1988) Pwyll (1954) överraskade med tonala associationer kring ett mollackord. Dmitri Kourliandskis (f. 1976) stycke FL [falsa lectio] #2 var däremot allt annat än traditionellt. Stycket började med att Kinnunen blåste i basflöjten genom en del från en pipande hundleksak, vilket resulterade i ett gnällande ljud. Samtidigt knäppte hon på flöjtens klaffar, och knäppandet fortsatte fast bakgrunden varierade då hon gav ifrån sig olika ljud medan hon blåste. Kinnunen själv karakteriserade stycket som flertydigt. Här ävensom i Hosokawas stycke var basflöjten elektroniskt förstärkt, men annars producerade solisten – otroligt nog – alla ljuden själv.
Syntes av barock och pop
En solorecital kan även närma sig en performance. På andra konserthalvan framförde holländska cellisten Ernst Reijseger improvisationer och kompositioner ur sina inspelningar från 2008 och 2014.
Reijsegers inspirationskällor har tydligen varit såväl barockmusikens repetitiva mönster som vår tids populärmusik, och resultatet var en inventiös syntes där även de moderna spelteknikerna hade sin plats. Dock kändes Reijsegers sätt att uppträda och hela hans konstnärpersonlighet mera fängslande än själva tonmaterialet, som ställvis tangerade det banala.
Under föreställningens lopp blev de teatraliska elementen allt fler. Solisten vandrade omkring samtidigt som han spelade, svängde cellon våghalsigt i luften, spelade på den som på en gitarr, gned och knackade på den och ackompanjerade sin egen sång.
Reijseger var verkligen ett med sitt instrument. Relationen mellan musikern och publiken kändes mycket direkt – det var som att ta del i något intimt och privat, och detta gjorde upplevelsen ovanligt stark.
Publicerad i HBL 20.10.