Musikrecension: Diskriminera mera
Nio kvinnliga tonsättare från Finland och Sverige, levande och döda, hördes på Villa Hagasund i fredags. Positiv diskrimination alltså.
Christin Högnabba, Hanna Lammi, sopraner, Stefan Lindgren, piano, Treitlerkvartetten. Villa Hagasund 23.10.
Kvinnliga tonsättare har länge haft en minst sagt undanskymd position i historien, men anmärkningsvärt lite har gjorts för att rätta till saken. Det har blivit en vedertagen sanning att kvaliteten på deras alster vore sämre (vilket förklarats med bristen på utbildning). Men hur mycket vet vi om saken om vi sällan eller aldrig hör deras verk? Mot bakgrund av detta, och att de allra flesta tonsättare som spelas alltjämt är män, både levande och döda, är det mer än väl motiverat med en konsert som satsar på positiv diskriminering.
Och just en sådan konsert presenterades i mysiga Villa Hagasund i fredags med hela nio kvinnliga namn från Finland och Sverige.
Helena Munktell (1852–1919), studerade i både Stockholm, Wien, Paris, Italien och Schweiz och tillhör vid sidan av domkyrkoorganisten Elfrida Andrée (1841–1929) de mest begåvade. Munktells verk omtalades redan på sin tid som pärlor, medan mottagandet av Andrée var mera reserverat. I Majnattsröster och duetten Österns natt rör sig Munktell någonstans mellan Schubert och Wagner–Liszt, medan Andrée i sin urstarka pianokvintett i e-moll placerar sig på Brahms–Schumann-axeln.
Laura Netzel föddes 1839 i Rantasalmi och dog 1927 i Stockholm. Hon komponerade under pseudonymen N Lago och följer i brahmska spår i sina två lieder Vem styrde hit din väg? och Om min tanke långt från gruset. Helvi Leiviskä (1902–1982) är nästan impressionistisk i sången Sydän och mera expressionistisk i erotiskt laddade Luomisen henki.
Om samtliga döda tonsättare kändes relevanta, var de kvalitativa skillnaderna tydligare bland de levande. Kaija Saariaho (f. 1952, som aldrig gjort något nummer av sitt kön) har enträget sökt sin egen väg och följaktligen fått kanske den största genomslagskraften. Hon representerades genom Eino Leino-tonsättningarna Sua katselen och Iltarukous och trion Je sens un deuxième coeur.
Också Paula af Malmborg Ward (f. 1962) ter sig intressant i Den magiska tonen för sopran, violin, cello och piano med häftiga löpningar över okonventionella skalor i pianot och en kantighet som påminner om Stravinsky eller Bartók.
Aija Puurtinens (f. 1959) Bön i Joni Mitchells anda var skön, medan Maria Löfberg (f. 1968) i fritonalt underhållande In vain och Stråkkvartett 2,5 och Eva-Lott Björklund (f. 1968) opererade med anmärkningsvärt konventionella medel. Björklunds skapelser är rentav simplistiska: Episod (fritt svävande i heltonsskalor) var helt kul, medan Ave Maria påminde om en pastisch på Mozarts Ave verum corpus.
Sopranen Hanna Lammi med sin rakare, skarpare sopran och Christin Högnabba med sin övertonsrika, lyriska röst gjorde båda väl i från sig, liksom pianisten Stefan Lindgren och Treitlerkvartettens medlemmar (Oscar Tretler, Caroline Waldemarsson Treitler, violin, Andreas Westerdahl, altviolin, Emma Beskow, cello). Med tanke på temat kunde programbladet mer än gärna ha tryckts också på svenska.