Machomjuk fotbollsfest
När fotbollskultur granskas genom dansens form blir det som annars är vedertaget med ens både bisarrt och lustigt.
Koreografi, dräkter: Jo Strømgren. Ljus: Stephen Rolfe. Ljud: Lars Årdal.
På scenen: Mikkel Are Olsenlund, Caisa Strømmen Røstad, Sverre Magnus Heidenberg, Stian Danielsen.
Jo Strømgren-kompanis gästspel på Alexandersteatern 23.10.
Alexandersteaterns scen har förvandlas till en fotbollsplan, en skådeplats för dramatiska närkamper, intrikata dribblingar och eleganta frisparkar. Domare gör obegripliga tecken med flaxande armar, diviga fotbollsspelare visar upp sig likt mannekänger för stadionpubliken och härjande huliganer ryter ut sina hejaramsor.
I verket A dance tribute to the art of football främmandegör den norske koreografen Jo Strømgren något så bekant och vardagligt som fotbollskulturen. För när fotbollskulturen granskas genom dansens form blir det som annars är så vedertaget med ens både bisarrt och lustigt.
Säkert koncept
Mycket kretsar kring den homosociala gemenskapen som trots rigida normsystem, ger plats för fysisk beröring och känsloyttringar män emellan.
Jo Strømgren hör till de kändaste nordiska koreograferna och har parallellt en rad olika verk ute på turné. Hans fotbollshyllning, som nu gästspelar i Helsingfors, hade premiär redan 1997 och visst är det uppenbart att rörelsespråket inte är nytt.
Men föreställningen är snygg, rolig och vacker och framförs av en kompetent kvartett. Mikkel Are Olsenlund, Caisa Strømmen Røstad, Sverre Magnus Heidenberg och Stian Danielsen är tekniskt skickliga och uppvisar en fin känsla för humor. De arbetar smidigt i grupp samtidigt som de lyckas ta fram figurernas individuella personlighetsdrag. Mikkel Are Olsenlund är den typiske påfågeln som stolt visar upp sina fjädrar på plan, medan Sverre Magnus Heidenberg briljerar som grottman.
Det blir en hel del humor och häftiga trix, men också vackra scener där ljusdesignen skapar en helt annan atmosfär än den maniska fotbollsplanens.
A dance tribute to the art of football är ställvis huvudlös underhållning, men den rymmer samtidigt element som gör den till något mer sammansatt. På ett fascinerande sätt undersöker Strømgren mannens relation till sin kropp och blottar en social frihet som inte förunnas kvinnan.
Det som avviker från populärkulturens traditionella sätt att använda den manliga – nakna – kroppen är att Strømgren inte enbart visar den i ett humoristiskt och machoatletiskt ljus utan också som något högst sensuellt.