Lilla sjöjungfrun i hisnande vacker undervattensvärld
I Nationalbalettens Den lilla sjöjungfrun får publiken dyka ner i en hisnande vacker undervattensvärld med hjälp av 3D-glasögon. Kenneth Greve fortsätter i samma spår som publiksuccén Snödrottningen.
Koreografi, dramaturgi och text: Kenneth Greve.
Musik: Tuomas Kantelinen. Dirigent på premiären: Robert Reimer. Scenografi: takis. Kostym: Erika Turunen. Ljus: Kalle Ropponen. Projektion: Jouka Valkama.
Finlands Nationalbaletts premiär 23.10.
Uppoffring och obesvarad kärlek är temat i Hans Christian Andersens klassiker Den lilla sjöjungfrun från 1837. I balettchefen och koreografen Kenneth Greves version är landsmannen H.C. Andersen med, och berättelsen blir som en berättelse i berättelsen. Greve är inte den första att göra balett av den Den lilla sjöjungfrun. För tio år sedan dansade han tillsammans med sin fru Marie-Pierre Greve i John Neumeiers mörkare och mer psykologiska version som hade världspremiär i Köpenhamn. I den hyser poeten liksom Den lilla sjöjungfrun en obesvarad kärlek. Neumeier har sagt att utan mörker finns inte ljuset. Greve är inne på samma spår men har ett helt annorlunda grepp.
Som så ofta i H.C. Andersens sagor kan man dra paralleller till hans eget liv och de drömmar som aldrig uppfylldes. Andersen var teaterintresserad och ville (i Greves version) bli dansare men hans gängliga kropp är för klumpig, och han gör bort sig inför Kungliga teaterns dansare. Precis som Den lilla sjöjungfrun som drömmer om att få ben och en odödlig själ för att kunna vara tillsammans med prinsen, vill också Andersen förändras och bli älskad.
Förunderlig vattenvärld
Berättarrösten uppmanar publiken att ta på sig 3D-glasögonen. Framför oss öppnas en hisnande vacker glittrande undervattensvärld med delfiner, hajar och sköldpaddor som simmar ut från scenen alldeles inpå en. Det är första gången 3D-tekniken används i den här skalan på operans scen, vilket ger en imponerande känsla av djup som sträcker sig långt bakom scenen. Från scenen leder en ramp över orkesterdiket till publiken och möjliggör att dansarna kommer oss riktigt nära. I undervattensvärlden möter vi också en dansande sjöstjärna, medusor med böljande tentakler och sjöjungfrur med glittrande fiskfjäll och långa släp. Än en gång har kostymdesignern Erika Turunen överträffat sig själv genom att skapa dessa förtrollande vackra varelser. Här lyckas också Greve koreografiskt bra genom intressanta visuella trick, som att låta sjöjungfrurna "dyka" upp på sina partners axlar.
För att få sin önskan uppfylld måste H.C. Andersen och den 15-åriga Lilla sjöjungfrun bege sig till de drunknade sjömännens rike och vända sig till den ondskefulla och skrämmande lilla häxan, förträffligt spelad av en mycket ung Ofelia Hanttu. Men det står dem dyrt. Den lilla sjöjungfrun måste betala med sin vackra sångröst och förlorar samtidigt sin talförmåga. Andersen måste däremot ge sina sagor i utbyte för att bli en mästerdansör.
Sagor i sagan
Det märks att Greve har vuxit upp med H.C. Andersens sagor. De står honom nära. Därför vill han också få med alla kära sagor; allt från Prinsessan på ärten till Näktergalen, Den fula ankungen, Flickan med svavelstickorna … Problemet är att Greve försöker följa sin version av berättelsen för noga, på bekostnad av dansen. Scenerna blir ställvis något utdragna. Det blir rätt mycket mimik och ett övertydligt berättargrepp som accentueras av berättarrösten som också säger när vi ska ta på och av 3D-glasögonen. I publiksuccén Snödrottningen från 2012 fungerade greppet med en berättarröst bättre, men så riktade den sig till en också yngre publik. Den lilla sjöjungfrun lämpar sig för personer över sju år, även om åldersgränsen känns lite i lägsta laget.
Tuomas Kantelinens dramatiska musik med ekande och klingande havsljud och filmatisk touche stöder illusionen om en undervattensvärld. Ställvis påminner vissa partier ändå om den han skapade för Snödrottningen i kombination med att också Greves koreografi gör det, till exempel sjöhäxans rike påminner om scenen med vätterna i Snödrottningen.
Tiina Myllymäki är enastående i titelrollen. Hon är sensuell, sårbar, otroligt vacker och fängslande med sina graciösa böljande armrörelser och fulländade linjer. Scenen där hon ensam på scenen dansar i ett vitt badkar är effektfull i all sin enkelhet. Även pas de deux'erna med prinsen Sergei Popov är njutningsfulla.
Desislava Stoeva är tekniskt stark och just så störande som hon bör vara i rollen som prinsessan Anastasia. Terhi Räsänen är också förträfflig i rollen som sjöhäxan och Ville Mäki är H.C. Andersen upp i dagen.
Gruppscenerna är något röriga med mycket kanon och grupper som sinsemellan gör olika steg. Överlag saknar jag lite mer traditionell klassisk dans och de imponerande bravurnummer som får ensemblens stjärnor att riktigt visa publiken vad de går för.
Den här gången blir det inget lyckligt Disney-slut. Slutet är liksom i originalversionen sorgligt, men med en hoppingivande underton. Det sista vi ser är Den lilla sjöjungfrun som sitter på sin kända sten i sin välbekanta pose.