Musikrecension: Från det weimarska laboratoriet
Stadsorkesterns veckokonserter bjöd på en relativt originell om än aningen otillfredsställande programhelhet.
Solist: Johannes Piirto, piano. Skrjabin, Strauss. Musikhuset 21.10.
De tre första styckena var skrivna inom en tidsrymd av tio år (1888-98) och det äldsta var det klart originellaste.
Richard Strauss Don Juan är hans första mästerverk och hur en 24-åring kunde orkestrera på det sättet är och förblir en gåta. Stycket svämmar över av ungdomlig dådkraft och inspiration och ett överflöd på livskraftiga idéer på ett sätt som han senare inte så lätt, om alls, skulle överträffa.
Vid tiden för Strauss åttonde opera, Intermezzo (1924), hade han redan nått det stadiet när han helt enkelt öppnade kranen och ut kom Straussmusik som inte sällan klingade rätt likadant oavsett den för handen liggande situationen.
De fyra interludier han extraherade ur den självbiografiska operan är dock rätt underhållande, och nog så sällsynt, lyssning och om ej annat bevisade Strauss med eftertryck att han förmådde skapa illusionen av en fullstor orkester medelst en ensemble av sinfoniettatyp.
Spontant pianoflöde
När Strauss i slutet av 80-talet axlade Liszts mantel i det weimarska experimentlaboratoriet var den åtta år yngre Skrjabin en hängiven Chopinlärjunge. En influens, som kan höras ännu i den 1896 skrivna pianokonserten – den inledande minitondikten Rêverie var harmoniskt mer avancerad – och att Skrjabin blott ett drygt decennium senare skakade musikvärlden med verk som Extasens poem och Prometheus är hart när ofattbart.
Med det sagt finns det dock både ett och annat att beundra i den hyperromantiska och melodiskt generösa pianokonserten, som visade sig passa Johannes Piirtos musikertemperament som hand i handske.
Hur mycket nytta Piirto här hade av sin osedvanliga improvisatoriska förmåga är inte lätt att veta, men visst fanns det något väldigt spontant, snudd på kapriciöst, och chosefritt över hans sätt att närma sig materialet som kändes avgjort tilltalande och som fick musiken att flöda på ett högst naturligt sätt.
Hur väl Skrjabin rimmade med Strauss kan sedan diskuteras. Själv hade jag åtminstone vikt andra konserthalvan åt den svårt underskattade Symphonia Domestica. Kvällens franske dirigent, 40-årige Fabien Gabel, stod dock för ett kompetent arbete konserten igenom och det rådde inget tvivel om att såväl Gabel, som inledde sin musikerbana som trumpetist i Strauss Elektra, som HSO-musikerna trivdes förträffligt i de opulenta strausska tonlandskapen.