Musikrecension: Sibeliansk bro från Åbo till Helsingfors
Vad är väl naturligare än att låta studentkörerna Brahe Djäknar och Akademiska Sångföreningen samarbeta?, frågar sig Mats Liljeroos efter helgens konserter i Åbo och Helsingfors.
Dirigenter: Kari Turunen & Ulf Långbacka. Folke Gräsbeck, piano. Sibelius. Solennitetssalen 17.10.
Vad är väl naturligare än att studentkörerna i gamla och nuvarande huvudstaden, Brahe Djäknar och Akademiska Sångföreningen, samarbetar? Inte mycket, ifall ni frågar mig. Ändå har det skett alltför sällan under de senaste decennierna.
Som före detta vicedirigent i BD och kallad medlem i Akademen slog manskörshjärtat några extra emotionella slag, när herrarna i lördags tågade in i Helsingfors universitets solennitetssal. Man hade gjort sammalunda i Sigynsalen i Åbo kvällen innan och det gemensamma projektet tyder på att tankarna gått i rätt riktning vid diverse styrelsesammankomster.
Konserthelheten var föga överraskande tillägnad 150-åringen Sibelius, vilket överutbudet till trots ändå får anses motiverat. Det är trots allt musik som sitter i bägge körernas ryggmärg och av de nu aktuella sångerna uruppfördes rentav en av Akademen.
Det handlar om den av de röda 2 februari 1918 brutalt meningslöst avrättade 24-årige Röda kors-läkaren och Christian Sibelius kollega Gösta Schybergson, vars dikter Janne kort därefter tonsatte. Det är inte frågan om hans mest inspirerade alster i genren men visst hade man, förutom Brusande rusar en våg, alldeles bra kunnat göra även Ute hörs stormen.
Populärmelodisk naturbegåvning
Djäknarna hade fått de klassiska sångerna opus 18 på sin lott och vi noterar känsliga versioner av bland annat Saarella palaa och Sydämeni laulu. Någon John Enckell – Suomen Laulus källarbas anno 1901 – har ingendera kören i dagens läge och trots att Terve kuu i övrigt klingade rätt präktigt med gemensamma krafter närmade sig slutets famösa kontra-B nog mera rapning än egentlig tonbildning.
Akademen hade, intressant nog, tagit sig an några mindre kända alster som Runebergtonsättningen Likhet och Juhani Aho-diton Veljeni vierailla mailla jämte den harmoniskt läckra Frödingtolkningen Ett drömackord. Konsertens höjdpunkt blev för egen del ändå den första av de två sångerna för manskör op. 108, Humoreski, där Sibban med en oemotståndlig protojazzvals visar vilken naturbegåvning han var på den populära melodins område.
Rakastava, med Jonatan Höglund som pregnant solist, var självklar i sammanhanget och gjordes i det stora hela förtjänstfullt av den sammanslagna ensemblen, medan Kullervofinalen var en tuff surpris. Man har förvisso hört mer hårresande tolkningar av den superexpressiva körsatsen, men där fanns en återhållsam intensitet som var tilltalande och Folke Gräsbeck gjorde vad han kunde av en pianostämma som definitivt inte hör till historiens mest tacksamma.
BD hade drabbats av manfall och ställde upp med 31 sångare mot Akademens 42 bröder. Om detta var orsaken till den klangliga differensen må vara osagt men, ovanligt nog, stod Djäknarna för den mer lyriskt inkännande insatsen, medan Akademarnas tonbildning föreföll mer mustigt kraftfull. Ingendera kören presterade på topp men kvällens ypperliga dirigenter, Ulf Långbacka och Kari Turunen, har knappast heller behov av räfst och rättarting.
Edit 15.27: Bildtexten har korrigerats och uppdaterats.