Konstrecension: Orolig orm, stilla regn
Olafur Eliassons verk är inget man går och grubblar på efteråt, men de ger upplevelser i stunden.
Moderna Museet, Stockholm. Till 17.1.2016.
Det är storslaget till omfånget, det glittrar och glänser och man är aldrig riktigt säker på vad man ser. Det är Olafur Eliassons utställning Verklighetsmaskiner på Moderna Museet.
I ett rum blir allting svartvitt, ens händer, kläder och hår. Eller nej, allt blir svartgult, men mitt huvud översätter det till svartvitt plus en tilläggsfärg, som jag i praktiken bortser från trots att den är påträngande stark. Det är en fascinerande effekt, i flera minuter.
Flera av Eliassons verk har drag av lustiga huset. Han arbetar med kalejdoskop, vinklade speglar i andra upplägg och labyrinter i olikfärgad plast. De är de minst spännande verken. Man möts av stora mängder glänsande yta, speciellt om man inte är uppmärksam. Plötsligt öppnar sig en spegelvägg på ett oväntat sätt.
Och det finns annat. Beauty (1993) är ett nästan meditativt verk med fallande små vattendroppar, som ger ett slags naturupplevelse mitt i nöjesparken. En annan höjdpunkt är Sandstorm park (1999). Också här finns ett naturmaterial, sand, som formas till små dyner av en ormliknande rörelse, som bryter ut med stor kraft.
Flera verk som fångar min uppmärksamhet är gjorda på 1990-talet. I dag har Eliasson, som förmodligen är den mest kända nordiska konstnären, en enorm studio – en konstfabrik – i Berlin där 80–90 personer jobbar med hans verk. Bor gör han i Köpenhamn.
Eliasson poängterar att verkligheten inte är något som alltid finns där och man kan gå in i, utan något som ständigt händer. Det verkar som om han försöker att ta oss ur villfarelsen att allt är på ett visst sätt. Han gör sfärer som vänder allt upp och ner, får ett material att likna ett annat och får en ofta att undra vad och hur, men främst på ett konkret plan.
Och så åstadkommer han mer eller mindre spektakulära upplevelser. Ett av hans mest kända verk är The Weather Project, som visades på Tate Modern i London. Liksom Room for One Colour på Moderna Museet var det ett rum med monokromt gult ljus, men där fanns också en enorm sol och dimma som bildade moln.