Fotorecension: Stort mörker
Magnus Wennmans fotografier av flyktingbarn får en att vilja gråta.
Fotografiska, Stockholm. Till 24.1.2016.
Det är en förskräckligt lång kö till Fotografiska i Stockholm. Jag tänker att det förmodligen beror på Martin Schoellers underhållande och till storlek, teknik och idérikedom rätt magnifika kändisporträtt, för i den salen är trängseln stor.
Men trångt på riktigt blir det först på Magnus Wennmans utställning Där barnen sover. I ett alldeles för litet rum har man stuvat in hans synnerligen berörande bilder av flyktingbarn fotograferade på de främmande platser där de sover nu: på gatan, i skogen eller på ett sjukhus med splitter i huvud, rygg och bäcken.
De flesta av barnen har ögonen slutna på bilderna, men några blickar med blanka ögon rakt mot betraktaren eller i fjärran, mot något som de helst vill glömma eller mål som de möjligen kan föreställa sig. Fara älskar fotboll. Den dröm hon har som känns inom räckhåll är att få en riktig boll i stället för de hopknölade versionerna av upphittat material som hennes far gör till henne i Jordanien.
Alla bilder är försedda med presentationer av barnen. Femåriga Lamar från Bagdad sover på en filt i skogen utanför gränsen till Ungern. Tamam är rädd för sin kudde, eftersom bombanfallen i hemstaden Homs oftast kom på natten.
Bildtexterna är rätt lågt placerade och det mörka rummet förvandlas till en andaktsfull plats där de många besökarna hukar eller står böjda inför lidandet, milt knuffande varandra.
Att just de här bilderna berör så starkt beror förstås till en del på att det handlar om barn, men också på närheten, skyddslösheten och stillheten i bilderna. Blickarna är nakna och de små kropparna förefaller utslängda i en ovänlig värld, och det är de ju dessvärre också.
Det enda som stör mig lite är musiken. Vargsången från Ronja Rövardotter förstärker visserligen känslan av utsatthet, men det behövs verkligen inte. Det blir ett överflödigt spelande på känslor.
Bilderna finns på darbarnensover.aftonbladet.se