Fackboksrecension: Ett sorgligt kapitel
Det var ett fult spel där fosterlandets bästa var underordnad den egna framgången. Spelet handlade om vem som skulle efterträda president Urho Kekkonen. På planen fanns också andra än finländska politiker.
Paasilinna 2015. 300 sidor.
Risto Hauvonens bok Koivisto Kekkosta kaatamassa (När Koivisto fällde Kekkonen) visar tydligt att det i politiken inte är argument utan människor av kött och blod som kämpar mot varandra. Det här gäller i synnerhet under dramatiska brytningsperioder som den Hauvonen skildrar.
Det gäller den turbulenta tiden efter riksdagsvalet 1979, då Mauno Koivisto kallades in från Finlands Bank i hetluften för att leda regeringen samtidigt som det blev alltmer uppenbart att presidentens krafter höll på att sina.
Bokens titel berättar bara hälften av historien. Visst var Koivisto ute efter presidentposten och hade noggrant byggt upp sin strategi för att uppnå målet, men i lika hög grad försökte motspelarna slå krokben för Koivisto.
Så sent som i valet 1978 återvaldes Kekkonen med acklamation. Alla partier att räkna med backade upp honom trots att man visste allt inte stod rätt till. Långt före 1978 viskades det om att presidenten kunde tappa koncepterna på ett sätt som inte kunde skyllas på hög ålder eller dålig syn.
För att befästa sina egna maktpositioner höll Kekkonens närkrets honom under armarna och gjorde sitt yttersta för att mörklägga pinsamma fadäser. Samtidigt skulle man "spräcka bubblan", det vill säga visa att Koivisto inte klarade av att leda landet. Han förväntades göra bort sig så att opinionssiffrorna skulle börja dala.
Inom Centern krånglade spelet till sig på grund av kampen mellan Johannes Virolainen och Ahti Karjalainen. För Virolainen låg Sovjetunionens misstänksamhet honom i fatet, för Karjalainen var det alkoholproblemet. I det här delikata läget började den unge Paavo Väyrynen, som i och för sig in i det sista backade upp Karjalainen, också drömma egna presidentdrömmar.
Det är ändå varken Virolainen, Karjalainen eller Väyrynen som framstår som falskspelarna. I stället utpekas kanslichef Juhani Perttunen och UM-tjänstemannen Juhani Suomi, sedermera författare till Kekkonenbiografierna. Också andra medlemmar av hovet spred dimridåer och direkta lögner om Kekkonens hälsotillstånd och krävde självcensur av medierna, något som dessa beredvilligt gick med på.
Inom SDP var alla inte förtjusta i Koivistos egensinniga politik. Till dem hörde partiordförande Kalevi Sorsa, som själv suktade efter presidentposten.
En av nyckelspelarna var ministerrådet Viktor Vladimirov. Han var en ofta sedd gäst i kabinetten och blandade sig ogenerat i det finländska presidentspelet. Det uppfattades då som fullständigt naturligt.
Konkret var Koivistos motståndare ute efter att fälla regeringen. Otaliga försök gjordes, men det gick bara inte vägen.
Sedan hann sjukdomen ifatt spelarna och det oundvikliga beslutet måste fattas. Kekkonen blev sjukledig och den 27 oktober 1981 godkände statsrådet hans ansökan om avsked från presidentämbetet. Tidpunkten kunde inte ha varit bättre för Koivisto.
Boken väcker inga sympatier vare sig för Koivistos anhängare eller för motståndarlägret. Den enda man tycker uppriktigt synd om är Urho Kekkonen.
Hauvonens bok är en sammanställning av mer eller mindre allt som redan skrivits av dem som var med då. Därmed serveras inga nya avslöjanden, men nog en mångsidig bild av händelseförloppet. Eftersom de som minns är så många blir det dessvärre ibland förvirrande när samma händelser dyker upp gång på gång som helt nya berättelser.