Fackbokrecension: De röda terroristerna
De Röda Brigaderna (Brigate Rosse, BR) i Italien var en terroristorganisation vars storhetstid inföll på 1970-talet med kidnappningen av och mordet på förre premiärministern Aldo Moro 1978 som höjdpunkt.
Into Kustannus 2015. 184 sidor.
Den finsk-italienska författaren Anton Monti (född 1964) hävdar att 1968 fortsatte i Italien ännu två decennier då fenomenet redan upphört i andra länder. Årtalet 1968 är en symbol för 1960-talsradikalismen, vars främsta kännetecken var pacifism och motstånd mot USA:s krig i Vietnam och vars kulmination var Paris i maj 1968. Det är något helt annat än den terrorism som radikalismen på 1970-talet urartade i framför allt i Västtyskland och Italien.
Monti betonar att Röda Brigaderna var en specifikt italiensk företeelse och avvisar teorin att utvecklingen hade något med landets fascistiska förflutna att göra. Men då det i Västtyskland med sitt nazistiska förflutna fanns ett likadant fenomen, RAF (Baader-Meinhof-ligan), ligger tanken nära till hands att det fanns ett samband. Monti vill hellre förklara fenomenet med Italiens efterkrigshistoria: 1945 höll de kommunistiska partisanerna stora områden besatta men tvingades lägga ner sina vapen enligt Jalta-överenskommelsen när de allierade trupperna kom. Samma släkter som ägt fabrikerna under fascismen återfick sin egendom, vilket partisanerna upplevde som ett svek.
Den kanske främsta skillnaden mellan BR och RAF var BR:s förankring hos arbetarna. Monti skriver att rörelsen i början stod för arbetarnas autonomi (också gentemot fackrörelsen och partierna) och att den hade ett starkt stöd bland arbetarna, i synnerhet vid de stora bilfabrikerna i norr. Stödet minskade dock i takt med att våldsdåden blev en allt centralare del av verksamheten, i synnerhet sedan man 1973 konstaterat att fabriksarbetarna inte längre behöver politisk ledning och i stället inriktade sig på attacker mot den kapitalistiska staten.
För en utomstående påminner BR:s metoder om maffians metoder: att genom våldsdåd skrämma makthavare och andra att bete sig på ett visst sätt. Men bara en gång menar Monti att BR undantagsvis agerade som maffian. Det var då man i juli 1979 sköt karabinjären Antonio Varisco i Rom med hagelbössa.
Moro-aktionen motiverades med att man 1978 till huvudfiende utsett de multinationella bolagens imperialistiska stat, som i Italien representerades av kristdemokratiska partiet. Genom operationen uppnåddes inga av rörelsens mål: inga fångar befriades, staten erkände inte BR som förhandlingspart och vänstern och arbetarna vände sig mot den. Rörelsens grundare Renato Curcio, som satt i fängelse, föreslog senare att verksamheten skulle läggas ner. Det förorsakade en konflikt inom rörelsen och en brytning mellan de gamla fängslade aktivisterna och de nya under ledning av Mario Moretti.
Montis bok ger en tillförlitlig bild av fenomenet Röda Brigaderna. Hans kunskap baserar sig bland annat på att han i sin ungdom var aktiv i Autonomia Operaia, som också eftersträvade en revolution. Källförteckningen upptar enbart italienska verk, en stor del av dem böcker av BR-aktivister.