Musikrecension: Jazzplock på DIG
Som redan de gamla afroamerikanerna sade, finns det bara två slag av musik. På DIG-festen, som årligen ordnas av Sibelius-Akademin, hörde man bägge slagen.
Musikhuset 16.10.
Svenska LSD kombinerade en oemotståndlig sväng med ståupp repliker medan Walter Smith III hade med sig ett hopplockat gäng som läste noggrant från noter.
LSD var egentligen LLD denna kväll, eftersom basisten Martin Sjöstedt hade skadat ett finger. I stället för S spelade Pär-Ola Landin bas. Trions solistiska spets var Fredrik Lindborg, som spelar Dompan, Arne Domnérus, i filmen Monica Z. Daniel Fredriksson inte bara trummade utan ordnade mellan varven bland annat en frågesport. Trots Radio Vegas mångåriga bildningsarbete var det ingen som visste vem som skrivit Sven-Ingvars dansbandshit Börja om från början. Men den sympatiske Fredriksson gav första pris för gissningen Professor Longhair, vilket inte var så långsökt på grund av låtens New Orleans-arrangemang.
Smakfullt varierat
LSD är en ypperlig trio och att det var L på bas störde inte ett dugg. Han kände till repertoaren mer än väl och skruvade som gästande medlem upp sitt spel lite extra. Lindborg projicerade kraftigt men smakfullt varierat med tenor- och barytonsax samt basklarinett. Tonen gick från klassiskt, mustigt blås till klanger som ofta kopplas ihop med friare jazzuttryck. Sonny Rollins är en tydlig parallell vad gäller tenorstuket.
Repertoaren kom från trions två skivor. Förutom Solitude hördes mindre kända stycken av Duke Ellington (känd även för utlåtande gällande två befintliga slag av musik). I Sunset And The Mockinbird, som är en del av Queens Suite som Ellington skrev för drottning Elisabeth II och bara pressades i ett skivexemplar, var det barytonen som talade vackert. I Grandmas Stomp, som ursprungligen hette Klarinetten på toaletten, var den pigga basklarinetten i farten, liksom i Blues In Blueprint (Ellington).
LSD är inne på liknande spår som Mopo eller Innkvisitio. Gillar man dem lönar det sig definitivt att skaffa skivorna. Efter konserten skulle man ha fått åtta för 70 euro. Det lönar sig dock att akta sig för Paul Durands örhänge Je Suis Seul Ce Soir. Den låter en aning som When You're Smiling, men är lite bättre.
Walter Smith III kan enligt en del musiker som känner andra musiker vara ett kommande stort namn. Det är säkert möjligt, men på fredagskvällen var hans ton instängd. Den påminde om en blandning av kromatiskt munspel och altsax. Helhetsintrycket av musiken blev splittrat. Smith eller managern hade för turnén valt andra musiker (förmodligen billigare) än de som spelar på den senaste skivan. Den enda kända var trummisen Eric Harland, som är så mycket kändare än de övriga att det verkade som om de kompade honom. Harland spelade högt, medan han med gott humör läste ur noterna. Musikerna var kompetenta men olämpliga för Smiths moderata klanger.