Musikrecension: Zimmermanns viktiga Photoptosis
RSO:s huvudnummer i onsdags var Bernd Alois Zimmermanns sällan hörda Photoptosis från 1968.
Radions symfoniorkester. Dirigent Hannu Lintu, solist Stephen Hough, piano. Zimmermann, Beethoven, Brahms. Musikhuset 14.10.
Med bland annat Beethoven och Brahms på programmet kunde man ha trott att RSO och Hannu Lintu hade valt den enkla vägen i planeringen av onsdagskonsertens program. Men faktum var att de två tyska b:na bara utgjorde sällskap och utfyllnad vid sidan om konsertens verkliga huvudnummer, Bernd Alois Zimmermanns inledande, sällan hörda Photoptosis.
Jouni Kaipainen inleder sin utmärkta, filosofiska miniessä i programbladet med att citera Lauri Otonkoskis beskrivning av Zimmermann (1918–1970) som ”kompositör, filosof, polemiker, operaförnyare, enligt egen utsago ’en blandning av munk och Dionysos’, lärare, teoretiker, självmördare”. Kaipainen behandlar vidare Zimmermanns originella natur, tidsuppfattning och roll som modernist, om än inte nödvändigtvis avantgardist. Hans liv tog slut alldeles för tidigt, men han kom att efterlämna några mäktiga, monumentala skapelser varav Die Soldaten-operan tillhör de märkligaste.
Zimmermanns musik hör man verkligen inte alltför ofta, men gemensamt för hans stycken är användningen av det stora maskineriet, den väldiga orkestern, de stora massiva energifälten som ibland känns nästan statiska i sin rytmiska regelbundenhet, de harmoniska dissonanserna och skärande tonerna. Ett av Photoptosis (1967–68) mest utmärkande drag är citaten som är insprängda i den annars tjocka, mättade texturen. Citaten, allusionerna, den bekanta musiken har här, enligt Kaipainen, samma funktion som i sitt originalsammanhang: som ett slags säkerhetsventil. Kanske en livlina att klänga sig fast vid, när musikens starka strömmar annars väller över en likt lavan ur en vulkan. Trots att Photoptosis bara är drygt tio minuter långt, håller stycket urstarkt lyssnaren i sitt grepp.
Toppmusiker, stjärnpianister och superbegåvningar har blivit så utslitna, uttömda och meningslösa begrepp att det är konstigt att någon över huvud taget vill använda dem. I fallet med brittisk-australiensiska Stephen Hough har jag ändå lite mera överseende för dylika superlativer i marknadsföringstexten.
Den rytmiska, nyanserade och balanserat sobra tolkning av Beethovens C-durkonsert lät faktiskt exceptionellt bra, inte minst i finalens egendomligt folkliga svängar. Men det goda slutresultatet berodde nog i lika hög grad på orkesterns stiliga och idiomatiska wienklassiska spel. Orkestern uppträdde här i tillräckligt liten och spänstig sammansättning, och spelet var inte det minsta tungrott. Intensiteten var av sådant slag att musiken fortsatte utan avbrott också när den äldre damen på sista raden höll på att ta sina sista andetag och bars ut mitt i.
I brist på ”anständigt” encorenummer tog Hough sig friheten att framföra ett ”oanständigt” – Eric Coates underhållande By the Sleepy Lagoon. Stycket tycktes inte sjunka in fullt så bra som Beethovenkonserten hos Helsingforspubliken även om det nog spelades lika stiligt.
Brahms tvåa var det heller inget större fel på. Lintu dirigerade hela symfonin utantill med riklig input, och speciellt lyckad kändes finalen där de två sista minuterna hör till några av musikhistoriens vidunderligaste. RSO-musikernas spel kändes gediget kvällen igenom med flera stiliga insatser, Christoffer Sundqvists solon är bara ett exempel på många dylika.