Musikrecension: En nonfigurativ grafiker i musiken
Hannu Pohjannoro kommer aldrig att bli en den breda publikens gunstling. Den som förmår koncentrera sig på musikens mer djupliggande, subtila kvaliteter finner dock några guldkorn.
Tampere Raw, Osuma Ensemble, Tuuli Lindeberg, sopran, Petri Antikainen, basbaryton. Musikhusets Cameratasal 15.10.
Vore Hannu Pohjannoro bildkonstnär skulle han tvivelsutan vara grafiker och hans sparsamt kolorerade tryck klart nonfigurativa, kanske någonstans i gråzonen mellan rationell konkretism och en mer impulsiv abstrakt expressionism.
I en tid när allt är tillåtet bekänner sig Pohjannoro (f. 1963) glatt till modernismen och Anton Weberns aforistiskt laddade uttryck kan skönjas i fonden av Pohjannoros behärskat, för att inte säga lågmält expressiva tonspråk, vars fragmentiserade gestik och förfinade detaljarbete utgör centrala estetiska karakteristika.
Ett typiskt exempel härpå var inledningsstycket vid torsdagens kompositionskonsert, Images, hommages (2011), vars elva miniatyrer tillägnade bildkonstnärer och författare – bland dem Malevitj, Calvino, Borges, Mondrian och Charms – bildar en tolv minuter lång helhet, skriven för Schönbergsk Pierrot lunaire-besättning med flöjt, klarinett, violin, cello och piano.
Den modernistiska satsen fungerar bättre i en instrumental kontext än i en vokal dito, där den atonala sångstämman stundtals kan bli rätt tröttande. Så i uruppförandet Kuin kaiverrettu maailman merkki för basbaryton, basklarinett, cello och piano, där Jyrki Pellinens mångbottnade texter får en aningen endimensionell om än atmosfärisk tondräkt, trovärdigt återgiven av Petri Antikainen.
Kvällens andra uruppförande, den fyrtio minuter långa Maailma on kartta för den ävenså schönbergskt influerade besättningen sopran och stråkkvartett, kändes rikare till upplägget och förverkligandet och vokallinjen tog sig här betydligt större friheter.
En orsak är Jouni Inkalas högst personliga poetiska porträtt – i detta urval tretton till antalet och benämnda exempelvis Beckett i Paris innan kriget, Shakespeares änka, Wittgenstein i Norge och Aino Sibelius efter elden – som av allt att döma har stimulerat Pohjannoros gestaltningsmässiga fantasi.
En annan orsak är Tuuli Lindebergs sagolikt uttrycksfulla och tekniskt drivna sång, som fångade de snabbt skiftande stämningarna på kornet. De sju musikerna i Tampere Raw stod för gedigna insatser och ävenså Tammerforsbaserade slagverkskvartetten Osuma Ensemble gjorde fint ifrån sig i Time exposures (2005), där inledningens något överraskande, snudd på rituellt pulserande rytmik stycket igenom kontrasterade mot ett mer typiskt färgmässigt nyttjande av instrumenten.
Pohjannoro kommer aldrig att bli en den breda publikens gunstling, därtill är han alltför stilistiskt kompromisslös och introvert sparsmakad. För den som förmår spetsa öronen och koncentrera sig på musikens mer djupliggande, subtila kvaliteter ligger dock ett och annat guldkorn fördolt.