Köttets lust och själens längtan
Lilla Teatern sätter upp Gunilla Hemmings nyskrivna komedi som baserar sig på den franska 1800-talsförfattaren Stendhals essäbok Om kärleken, några självbiografiska verk och på hans korrespondens med Metilde Dembrovsky, frånskild norditaliensk tvåbarnsmamma.
Text: Gunilla Hemming. Regi: Raila Leppäkoski. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Sari Salmela. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Antero Mansikka. Mask och peruk: Henri Karjalainen. I rollerna: Joachim Wigelius, Carl-Christian Rundman, Edith Holmström, Marika Parkkomäki, Jan-Christian Söderholm.
Premiär på Lilla Teatern
Stendhal, egentligen Henri Beyle (Joachim Wigelius), är romantiker, älskar opera och är evig ungkarl – kysk sådan, om man får tro hans ord. Hans vän och landsman baron Mareste (Carl-Kristian Rundman) är hans raka motsats, en Don Juan som gömmer sig under intet ont anande kvinnors sängar, en hedonist – och evig ungkarl, han med. Dessa män har en mycket olika uppfattning om kärleken och försöker bäst de kan argumentera och övertyga den andra om vilket som är det rätta förhållningssättet till kvinnor. Stendhal var, som Gunilla Hemming skriver i programbladet, en tidig feminist och jämställdhetsförespråkare – han talar bland annat för att flickor borde uppfostras på samma villkor som pojkar.
Stendhal förälskar sig på första ögonblicket i Signora Dembrovsky (Edith Holmström), självständig, misstänksam, men samtidigt dragen till författarens intellekt och känslighet. Så följer en rätt tradig långdans, där Stendhal gång på gång gör sig själv till allas åtlöje och Metilde avvisar honom – men inte utan att ge ett lillfinger. Hela handen kan han bara drömma om. Metildes vän fru Traversi (Marika Parkkomäki) blandar sig så klart i historien och baktalar Stendhal allt vad hon hinner – hon är ju själv förtjust i honom. Gigolon baron Mareste såsar på med sina egna kärlekshistorier, från vilka kärleken är långt borta.
Förutsägbart
Om kärleken är en rätt förutsägbar och uppstyltad komedi som inte bjuder på några nya analyser av kärlekens natur – för inget av det som försiggår mellan karaktärerna kan kallas kärlek. Det är besatthet, lust, ha-begär. Tidsepoken sätter så klart sina begränsningar – Metilde och Henri är med sina åsikter före sin tid och har därför svårt att leva som de vill, bundna som de trots allt är av konventioner. Hundrafemtio år senare hade allt varit så mycket enklare.
De roligaste karaktärerna står Jan-Christian Söderholm för och hans förvandlingar från överste till pratglad gubbe till hotellägare är lustiga. Fru Traversi och baron Mareste är rätt endimensionella och karikerade som karaktärer, men Parkkomäki och Rundman spelar dem med jämn yrkesvana. Det är svårt att få något grepp om vad Metilde egentligen känner och tänker. Nu framstår hon främst som en rätt kylig och orättvis person, med alltför stor självbehärskning. Den som är lättast att tycka om är således utan tvekan den känsliga själen Stendhal.
Även om pjäsen handlar om kärlek är det som om ensemblen inte riktigt fått tag i passionen – jobbet går som på rutin. Men det är förvisso helt försvarbart i en föreställning som denna, vars syfte är att underhålla, inte att skapa stor konst.
Dräkterna och frisyrerna är vackra och de olika draperierna fungerar bra som platsmarkörer. Ljus- och ljudsättningen väcker inte uppseende och är som finast vid regnovädret. Som helhet är Om kärleken en helt okej komedi som säkert lockar Lillantrogna stamgäster till skratt.