Tungrott om Linda Sibelius
Varken engagerande personporträtt eller spännande dramatik när Linda Sibelius liv iscensätts på Svenska Teatern.
Text: Sofia Aminoff. Regi: Helena Hasselblatt. Scenografi: Marjaana Rantama. Kostym: Essi Rämä. Ljus: Laura Siironen. Ljud: Jaakko Autio. Smink: Elina Turunen.
På scenen: Anja Bargum, Kim Gustafsson, Kajsa Ek, Wilhelm Grotenfelt.
Östra Nylands Teaters premiär på Svenska Teaterns Nicken-scen 15.10.
Linda Sibelius öde är som gjort för fiktiv gestaltning. Syster till kompositören Jean Sibelius och psykiatern Christian Sibelius. Begåvad som sina bröder, men likt de flesta av sin generations kvinnor berövad möjligheten att få utlopp för sin talang och förverkliga sig själv.
Hennes egen bror diagnosticerade henne som manodepressiv och tre decennier tillbringade hon på olika institutioner, till sist på Nickby mentalsjukhus där Sofia Aminoffs pjäs Den älskande utspelar sig.
Aminoff vill lyfta fram bortglömda kvinnor i sin dramatik och agendan är hedervärd. Linda Sibelius är ett praktexempel på historieskrivningens tendens att knuffa undan kvinnor, hon retuscherades till och med bort från familjeporträtt.
Men tyvärr resulterar Sofia Aminoffs ansats varken i ett engagerande porträtt av Linda Sibelius eller i spännande dramatik.
Två öden
På den lilla Nicken-scenen spelas två liv och två tider upp parallellt. Året är 1915 och Linda Sibelius (Anja Bargum), nyss intagen på sjukhuset, spelar piano och diskuterar med sin läkare Michael Wolff (Kim Gustafsson). Hundra år senare har sjukhuset byggts om till bostadshus. Fotografen Vilja (Kajsa Ek) har precis flyttat in tillsammans med sin kille och försöker hålla ihop parrelationen samtidigt som hon förbereder en utställning.
Det känns trist och förlegat att de kvinnliga gestalternas berättelser är så bundna till männen, särskilt den samtida Viljas. Hennes pojkvän (Wilhelm Grotenfelt) förefaller som en schablon av en man med ett segt madonna-hora-komplex. Han klagar på sin flickväns prestation i sängen och bedrar henne med en afrikansk kvinna – också det här ett väldigt schablonartat inslag i intrigen. Jag blir inte klok på varför man velat ha med den här exotiserande klichén av den svarta kvinnan.
Psykoanalys
I programbladet skriver Sofia Aminoff om den psykoanalytiska kontexten, men den tar sig inte på scenen. Linda Sibelius och Michael Wolffs diskussioner om drömmar och symboler blir snarare långrandiga.
Helena Hasselblatts regi är statisk, det händer inte mycket på scenen. De mer dramatiska ögonblicken iscensätts däremot så dramatiskt att det har en komisk effekt.
Gestaltningen är rätt stel, ibland är det som om replikerna lästes innantill. Det är uppenbart att skådespelarna kämpar med en text som inte sitter. När texten närmar sig en poetisk stil blir den pretentiös och svår att hantera på scenen. Formuleringar som "soldränkta ängar", "klara vågor" eller "lysande blå" om en persons blick, är inte särskilt nyskapande. Repliker och uttryck på engelska som då och då pressas in i det unga parets tal låter i sin tur krystade.
Överlag blir det en del märkliga stilbrott. "Din best!" låter inte som något som en 25-årig kvinna skulle kalla sin otrogna pojkvän för i dag. "Hans fru ville inte ligga med honom, han ondgjorde sig över alla ungar som ploppar ut", är heller inte en trovärdig fras från en läkare 1915.