Maijalas galenskaper urvattnas på Stadsteatern
Hur kan en föreställning av teaterunderhållningens mästare bli så tradig?
Text: Lauri Maijala, Sinna Virtanen. Regi: Lauri Maijala. Musik: Anna-Mari Kähärä, Jussi Tuurna. Scenografi, kostym: Janne Vasama. Ljus: William Iles. Ljud: Ari-Pekka Saarikko. Mask: Aino Hyttinen. På scenen: Petrus Kähkönen, Tuukka Leppänen, Sanna Majuri, Janne Marja-aho, Emilia Nyman, Ursula Salo, Antti Timonen. Premiär på Stadsteaterns scen i Böle 14.10.
Död och avsiktligt dålig smak. Där har vi regissören Lauri Maijalas favoritingredienser – inte sällan involverar hans föreställningar populärkulturella referenser, pistolsmatter och grym, grotesk död.
Utifrån de här temana har Maijala skapat flera knäppa, fyndiga och underbara föreställningar på Kom-teatern, där han i dag även är konstnärlig ledare.
Det är fint att Stadsteatern i höst tagit initiativ till att fräscha upp sin traditionella repertoar och bjudit in Lauri Maijala för att regissera musikal. Men när Kummitusjuna (Spöktåget) pågått i ungefär en kvart står det klart att idéerna är få och att de inte är påhittiga nog. De idéer som finns tänjs ut i påfrestande långa sångnummer.
I metron
Det börjar visserligen lovande. Föreställningen är uppbyggd kring Helsingfors metrokarta med ett sångnummer per hållplats. I Gårdsbackas köpcentrum träffar vi Janne Marja-ahos suspekta showman som bjuder barnen på obscena ballongkonster. Här får textförfattarna Maijala och Sinna Virtanen till en underhållande revyparodi som också driver med politikernas floskler om kulturens nytta i samhället. Vågar någon stå upp för en obekväm, snuskig konst?
Men efter det här blir numren allt tradigare. Visst, ensemblen är skönsjungande och Anna-Mari Kähäräs och Jussi Tuurnas musik är en fungerande mix av latinska influenser, blues och 60- och 70-talets politiska sångtradition.
Man gör narr av Ku klux klan-mannen i Hennala och häcklar vardagsrasismen i det offentliga samtalet, men som helhet känns konceptet urvattnat. Sketchen om Igelkottsvägen använder sig av en ironiserande klämkäck och klumpig barnteaterestetik, men saknar helt sting.
Skillnaden mellan Kummitusjuna och Maijalas produktioner för Kom-teatern är att han på Kom dragit både estetiken och analysen till sin spets. I Kummitusjuna saknas den här nivån vilket leder till att groteskerierna närmast blir verkningslösa effekter.
Parodimusklerna är inte starka nog. Föreställningen driver med långtråkiga musikalnummer, men resultatet är alltför likt det man driver med, det vill säga långtråkiga musikalnummer.