Familjedrama med starka ingredienser
Kristofer Möllers självbiografiska berättelse är fängslande, men som pjästext hade Rübezahl vunnit på ytterligare förädling.
Text: Kristofer Möller. Regi: Julian Garner. Scenografi, kostymer: Hanne Horte. Hår, mask: Pirjo Ristola. Ljus: Karoliina Skarp. Ljud: Andreas Lönnquist. Video: Tom Laurmaa. Musik: Christopher Romberg. På scenen: Simon Häger, Anna Hultin, Mikael Andersson, Kent Sjöman, Patrick Henriksen.
Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 10.10.
Kriget kastar långa skuggor i den helsingforsiska jugendlägenheten. En gammal man minns kriget med sorg och skam. Hans son klänger sig fast vid en annorlunda bild, han ser kriget som en dröm som inte blev sann.
Kristofer Möllers debutpjäs Rübezahl är autofiktion, med andra ord skriven i den litterära tradition som Christer Kihlman och Henrik och Märta Tikkanen lagt grunden för i Finland.
Det är en fängslande berättelse som vi får ta del av på Svenska Teaterns Amos-scen. Lille Toffe (Simon Häger) växer upp på Bulevarden i Helsingfors på 1980-talet tillsammans med mor, far, bror och farfar.
Den sistnämnda (mysig, tysktalande Kent Sjöman) kom till Finland för att strida i inbördeskriget och bröt för gott med hemlandet Tyskland när Hitler kom till makten. Hans son (Mikael Andersson) har däremot valt en motsatt strategi och stridit som frivillig på nazisternas sida under andra världskriget. Nu förnekar han ihärdigt Förintelsen och försöker lära sina söner att Gestapo minsann var hjältarna. Mamma Kisse (Anna Hultin) kämpar med att uthärda makens ”fixa idéer”, men insjuknar i cancer. Det här är också en berättelse om förgänglighet, om barnets relation till döden.
Det är osannolikt starka ingredienser som pjäsen besitter, men som text är Rübezahl inte färdig. Pärlorna hade glänst ännu mer om man silat bort lite av sanden.
Första akten har svårt att komma i gång och det förefaller som man tassade kring själva ämnet. Monologerna är smått högtravande och pjäsen fungerar överlag bättre när den går rakt på sak, utan utsmyckning. Scenen där den döende mamman, trots sönernas invändningar, insisterar på att röka på sjukhuset, utstrålar smärta och krass dödsinsikt.
Pjäsen lider ibland av en övertydlighet som riskerar ta udden av gestaltningen. Det är till exempel onödigt att stava ut att mamman, som jämt pikar sin son för hans övervikt, själv lidit av anorexi som ung – vi kan ana det ändå.
Svart humor
Kristofer Möller är överlag skarpast i dialogerna. Vid flera tillfällen blir replikväxlingen kvick och smidig, särskilt när Möller förlitar sig på svart humor – en gren han uppenbart bemästrar.
Porträtten av föräldrarna är empatiska, förstående snarare än dömande.
Titelns Rübezahl syftar på de tyska folksagorna som fadern berättar för sina söner. Trots att pappan med sin Hitlerfixering inledningsvis är den intressantaste personen, förblir han tyvärr ganska dunkel och svår för åskådaren att förstå.
Mer djup får relationen mellan mor och son, där Anna Hultin och Simon Häger lyckas fånga förtroligheten i förhållandet. Fint förmedlar Hultin både den genuina ömheten och de manipulativa dragen hos mamman.
Syskonrelationen skildras också på ett rörande sätt. Simon Häger och Patrick Henriksen hittar en personkemi full av värme och humor och lyckas levandegöra barnens lekar och samtal på ett sätt som känns autentiskt.
Texten styr
I sin regi låter Julian Garner texten leda, men ibland blir greppet fantasilöst. Brödernas gemensamma scener är i regel fyndigt iscensatta, och verkligt suggestiv är den drömlika scenen där Toffe står öga mot öga med sjukdomen, döden, förruttnelsen (en underfundigt vämjelig video).
Skådespelararbetet är överlag stabilt och Simon Häger gör en stark tolkning av huvudrollen. Hans Toffe är älskvärt brådmogen, trulig, rolig och energisk. Ett känsligt och komplext pojkporträtt.