Studerande odlar stark scennärvaro

Ordlös, intensiv, kroppslig. En sådan närvaro lyckas flera av Teaterhögskolans treor förtjänstfullt odla i föreställningen Adress. När två vitklädda figurer möts i en försiktig kyss behövs inga repliker – deras ansikten och varsamma rörelser utstrålar närhet och mjukhet. 

Rasmus Slätis, själv skådespelare i Nya Rampens ensemble, lockar fram den här nerven hos studerandena på Teaterhögskolan.

Trots att Adress bygger på Märta och Henrik Tikkanens alster är det knappt med text på scenen. I stället har Slätis plockat fram olika teman ur de två generösa författarskapen som han sedan närmar sig genom rörelse, musik, ja, stämning överlag. Scenografi, kostym, ljus och ljud är viktiga komponenter i det här atmosfärbygget.

På scenen tangeras ämnen som krig, nationalism och borgerlighet, men framför allt konstnärskap och allt vad det för med sig i form av hänsynslöshet och självupptagenhet. Och förstås tvåsamheten, fin men inte sällan fullständigt förfärlig.

De textfragment som finns med på scenen framförs ofta avsiktligt konstlat eller upprepas om och om igen – man liksom knackar på ordens skal och försöker blotta deras innanmäte, en metod som Nya Rampen flitigt använt i sina produktioner.

Intonationen är emellertid inte alltid på topp. Ännu mer problematiskt är att Slätis inte lyckas öppna upp någon ny tematisk aspekt eller få till en övergripande analys på scenen. Det känns snarast som tillgjort effektsökande vilket i längden blir tröttsamt. Vissa manér och bilder är också vid det här laget slitna: Gallen-Kallela-motiv som iscensätts som levande tablåer sågs nyligen i Nummisuutarit på Nationalteatern, detsamma gäller scenen där ensemblen är försatt i ett skälvande, transaktigt tillstånd.

Bättre fungerar föreställningen de gånger den medvetet leker med materialet och formen, till exempel oljebrottningsscenen som är både sinnlig och humoristisk.

Till behållningen hör en snygg ljud- och ljusdesign. Janne Lounatvuori har skapat en underfundig ljudbild där något så vardagligt som porslinsskrammel blir suggestivt.

Det tunna draperiet framför scenen skapar känslan av att iaktta skeenden genom en suddig kameralins. Ljusdesignern Eero Erkamo visar sig i sin tur vara en stor illusionist som rubbar rumsdimensionerna och trollar fram människor ur tapeterna.