Musikrecension: Pughs boll rullar vidare
Vetereranrockaren Pugh Rogefeldts lördagsspelning löpte med hits och sprudlande verbal underhållning.
Savoyteatern 10.10.
Efter att Anders Sture Torbjörn “Pugh” Rogefeldt (född 1947) spelat en tid i coverband insåg han hur absurt det är att sjunga låtar med engelsk lyrik om man inte själv har ett hum om textens innebörd. Frustrationen ledde till att han började skriva rocklyrik på svenska och 1969 utkom han med debutalbumet Ja dä ä dä som klassas som den första svenskspråkiga rockplattan.
Rogefeldts karriär framskred i bejublade tecken ända tills nya stilar under 80-talet åsidosatte hederlig blues och rock även i Sverige. Men verkliga mästare faller ju aldrig helt i glömska och fortfarande dyker Rogefeldt sporadiskt upp med nya godingar. Om han så ville, kunde han gott glädja sina lyssnare med att bara spela Surabaya Johnny, Små Lätta Moln, Dinga Linga Lena, Jag Är En Liten Gosse, Bolla och Rulla, Visan Om Bo, och många fler av sina hits.
Men Pugh är Pugh, och då tas svängarna ut och därför presenterade han sångerna med långa vitsiga andekdoter. Att han dessutom kunde hålla låda på sitt eget modersmål, som publiken förstod och gav respons på, bidrog till den intima atmosfären.
Pratet flödade och låtarna svängde. I hans ruffiga men skickliga gitarrspel finns en direkt koppling till blues och övrig angloamerikansk tradition och därför platsade också i setet Everly Brothers-klassikern Bye Bye Love och Ray Charles’ rockiga Mess Around. Stämningen nådde till taket när Rogefeldt bytte ut gitarren mot två olikt stämda munspel och öste på med dem i Jag Har En Guldgruva. Vilket bluesflås!
Med en van scenartists rutin var Rogefeldt hela kvällen den suveräna ceremonimästaren med de absolut rätta knyckarna för varje situation. Det är orsak att se fram emot det kommande albumet som åtminstone kommer att bjuda på en hisnande verklighetsrelaterad sång om två rövare från 1800-talet som slutligen arkebuseras. Pugh Rogefeldt är såldes definitivt på hugget och bollen rullar vidare. Bra så.