Gallerirundan: Vilsen i Sodom
Kalle Hamm, Dzamil Kamanger och Tone Gellein utgår från Pasolinis verk i sin utställning på Galleri Sinne.
Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16. Till 25.10.
När tre konstnärer reflekterar över sitt personliga förhållande till Pasolinis verk är det inte helt lätt för en icke-Pasolinifrälst att hitta kärnan.
I Kalle Hamms 22 minuter långa videoverk, som bygger på Pasolinis brev och texter, finns en passage som framstår som utställningens ljusstarka, men fladdrande låga. Berättarrösten talar om den känsla han som treåring hade för en trettonårig pojke. Han hade inte ord för känslan, så han satte ett eget namn på den: Teta Veleta.
Till bilder av ödsliga miljöer – det är mycket smutsiga fasader, flagnande rappning och graffiti – följer vi den unga mannens motstridiga känslor av sorg, glädje, eufori och skam. De ljuva känslorna bildsätts med vatten.
De finns inga människor i miljöerna som är filmade i Rom och Casarsa, där Pasolini växte upp. Vi befinner oss på en enslig plats, eller möjligen en helt egen plats. Den långsamt och eftertänksamt framskridande filmen behandlar ändå universella känslor av inre konflikt och oupphörligt sökande efter något slags fullbordan.
En helt egen värld är däremot Hamms gayutopi Map of Sodom, suvärent läckert utförd som en undervisningsplansch med pratbubblor – och med bland annat Oscar Wilde, Lou Reed, Putin och Lot i rollerna. Här förenas lätt komik med allvarligt uppsåt och melankolisk sorg.
Adam kan inte motstå Steve. På hotell Etero behöver man inte vara gay, men när ett par blir fast för heterosexuella aktiviteter är straffet hårt. Så går det alltid i utopier, konstaterar en man. Man tar till våld, och det är slutet för utopin.
Dzamil Kamangers pärlbroderier med motiv från filmen Mamma Roma fungerar utmärkt i ljusskåp, som ger broderiet filmkänsla. Däremot har jag svårt att se vad Tone Gelleins kommentar till filmen Teorema är. I Emilia Triptyk är helt enkelt tre bilder från filmen återskapade mer eller mindre rakt av.