Finlandsbron var också svensk
Finlandsbron (Suomen silta, Soome sild) används ännu i dag som symbol för de kulturella kontakterna mellan Finland och Estland. Orden förekom första gången i Estlands nationalepos Kalevipoeg av Friedrich Reinhold Kreuzwald. I flera av sina dikter nämnde också Estlands nationalskald Lydia Koidula Finlandsbron.
Finsk-estniska relationer
Det var språkfrändskapen mellan esterna och finnarna som inspirerade Kreutzwald och Koidula. Då professor Seppo Zetterberg skriver om Finlandsbron under 1800-talet handlar det inte enbart om språkfränder som umgicks med varandra. I själva verket gjordes de första resorna i större omfattning av ståndspersoner, svenskspråkiga från Finland och balttyskar från Estland, inte finnar och ester. Först mot slutet av seklet började språkfrändskapen spela huvudrollen.
Reguljär passagerartrafik inleddes 1837, då ångfartyget Storfursten började trafikera rutten Åbo–Helsingfors–Reval–S:t Petersburg. Samma år utgavs professor Johan Jakob Nordströms Revalsguide. Det var en artikelserie som Nordström skrivit för Helsingfors Morgonblad efter en resa till staden 1934, på svenska alltså.
Då Kalevalas skapare Elias Lönnrot 1844–45 besökte Estland för att kopiera ordsamlingar i Dorpat (Tartu) skrev också han reserapporter för en svensk tidning i Finland, Borgå Tidning. Lönnrot vandrade till fots i södra Estland och noterade att finskan mera liknade sydestniska än nordestniskan. Han konstaterade också att finskan var mera regelbunden därför att den utvecklats av infödda finnar medan estniskan förstörts av tyskarna.
Finlandsbron hade en roll också vid utgivningen av Kalevipoeg. Kreutzwalds första version stoppades av censuren. Författaren och språkforskaren August Ahlqvist föreslog att verket skulle tryckas i Finland där censuren var lindrigare. Sedan visade det sig att en estnisk-tysk upplaga av eposet ändå kunde tryckas i Estland. En folkupplaga på estniska trycktes i Kuopio 1862 och transporterades med ångskonaren Toivo till S:t Petersburg och vidare med tåg till Pskov och därifrån åter med båt till Dorpat.
Finland och Estland hörde båda till det ryska kejsardömet, men Finland var i motsats till Estland autonomt och här var bönderna fria. Livegenskapen avskaffades formellt i Estland 1816 och i Livland (dit nuvarande södra Estland hörde) 1819. Länge därefter var böndernas ställning dock sämre än torparnas i Finland.
Den nationella rörelsen utvecklades senare i Estland än i Finland och esterna såg ofta sina fränder norr om Finska viken som förebilder. I båda länderna splittrades rörelsen i fråga om taktiken gentemot den ryska regimen och gentemot tyskarna i Estland respektive svenskarna i Finland. Av boken framgår dock att skillnaden mellan den balttyska överklassen i Estland och dess svenska motsvarighet i Finland var stor.
Åtminstone i ett avseende var esterna skickligare än finnarna: när det gällde att ordna sångfester. Den första estniska sångfesten ordnades i Dorpat 1869 då 50 år förflutit sedan den livländska livegenskapen avskaffades. Johann Voldemar Jannsens "Mu isamaa" sjöngs där första gången till "Vårt lands" melodi tonsatt av Fredrik Pacius. Det var den finska folkdiktsforskaren Julius Krohn som två år därförinnan i Jannsens salong i Dorpat hade lärt Jannsens dotter Lydia Koidula Vårt land. "Mu isamaa" blev sedan Estlands nationalsång. Sångfesterna kom att ha betydelse för utvecklingen mot självständighet, liksom den sjungande revolutionen för ett kvarts sekel sedan.
Zetterbergs bok består av fristående berättelser. Sammantaget ger de en uttömmande bild av de finsk-estniska kulturella relationerna på 1800-talet.
Skribenten är fristående journalist och tidigare politisk reporter vid HBL