Musikrecension: Mästerorkestratörer i farten
Kan man tänka sig en naturligare och fyndigare programplanering än den vid Radions symfoniorkesters fredagskonsert?
Radions symfoniorkester. Dirigent: Daniel Blendulf. Solist: Tuomas Lehto, cello. Ravel, Tiensuu, Strauss. Musikhuset 9.10.
Konserten presenterade tre av musikhistoriens främsta instrumentatörer och därtill ett iberiskt tema, som gällde för åtminstone två av kvällens stycken.
Ravels Rapsodie espagnole är ett nyckelverk i hans produktion, vars följdverkningar kan skönjas via Daphnis et Chloé fram till La valse. Kvällens i plastiskt hänseende utmärkt ändamålsenligt och vackert arbetande dirigent, Daniel Blendulf, tycktes ha ett säkert grepp om den här oerhört känsliga och emotionella musiken.
Steget härifrån till Jukka Tiensuu var i den klingande realiteten inte så långt som man kanske kunde ha väntat sig. Tiensuu är, liksom Ravel, en mästare på klanglig ytbehandling och orkestersviten False Memories I-III (2008) röjer, inte minst vad det optimala utnyttjandet av de orkestrala resurserna beträffar, något av en finländsk Ravel i farten.
Dirigenten har, på typiskt tiensuuskt vis, optionen att bestämma den optimala satsföljden. Blendulf gjorde det enda rätta och placerade nummer I, Review, med sin effektfulla orkestrala suck, sist medan den på ett fascinerande sätt stillastående Nostalgy var den givna mellansatsen och Trauma (nr III) en lika logisk inledning.
Raffinerat och levande
Tiensuus musik är nog så komplicerad, men känns ändå i de gängse lyssnaröronen naturligt framspringande och rytmiskt levande. Vad Richard Strauss anbelangar handlar det snarast om det omvända så att hans musik inte sällan, och inte minst tack vare den spektakulära instrumentationen, framstår som mer komplex än vad den egentligen är.
Är då Don Quixote tondikt eller cellokonsert? Antagligen något mitt emellan och även om RSO:s solocellist, Tuomas Lehto, på ett nog så tilltalande sätt tog sig an sin älskvärde (anti)hjältes stämma med alla tänkbara solistiska ambitioner skall vi inte heller förglömma soloaltisten Ilari Angervos karaktärsfyllda Sancho Panza eller alltid lika pålitlige konsertmästaren Petri Aarnios utsökt smakfulla solon.
Unge rikssvensken Blendulf gav överlag intrycket av en mångsidig musiker som bemästrar de flesta stilar och uttryck. Det gäller i och för sig även Radiosymfonikerna, som under Blendulfs smidiga ledning nog så behändigt och trovärdigt manövrerade från den ena stämningen till den andra.