Musikrecension: Heininen i trygg tolvtonsmiljö
Man kan, tiderna till trots, inte anklaga Helsingfors stadsorkester för att ligga lågt när det gäller beställningar. Tre uruppföranden inom en månad är en takt som lär få även kollegerna i Radiosymfonikerna att hicka till.
Helsingfors stadsorkester och Musikhusets kör. Dirigent: John Storgårds. Solist: Mika Pohjonen, tenor. Körinstudering: Tapani Länsiö. Heininen, Rautavaara, Sibelius. Musikhuset 8.10.
Faktum är att de estetiska skyttegravarna huvudstadsorkestrarna emellan börjar vara raserade. HSO är i dagens läge lika hemmastadd på den nutida musikens domäner som RSO, som i sin tur gör den romantiska repertoaren med den äran. En utveckling, som outtröttlige samtidsmusikförkämpen John Storgårds i högsta grad är medskyldig till.
Efter Sunleif Rasmussens massiva andra symfoni och Yrjö Hjelts spirituella fagottkonsert var det nu dags för den finländska modernismens doyen, 77-årige Paavo Heininens sjätte symfoni och om Heininen för några år sedan förbluffade sin omgivning med en flöjtkonsert som kunde ha varit skriven i 20-talets Paris var han nu tillbaka i trygg tolvtonsmiljö.
Det handlar dock om en högst personligt hållen tolvton och även om den 37 minuter långa, fyrsatsiga symfonins grundkoncept är atonalt kryllar det av tonala fästpunkter – så bland annat i adagiot med sina skönt jazzfärgade harmonier – och hela symfonin ger ett lyriskt avklarnat och dramaturgiskt väl sammanhållet intryck.
Orkestreringen är kammarmusikaliskt luftig, nyanserna överlag återhållsamma och de mestadels fragmentariska musikaliska gesterna är stadda i ständigt föränderliga, kalejdoskopiskt färg- och karaktärsskiftande flyktiga figurationer. Spontant går tanken till en annan för Storgårds och HSO skriven symfoni, Per Nørgårds åtta, vars tonspråk dock är mer särpräglat medan Heininen trots allt är rätt förtjust i en charmigt gammaldags dodekafoni.
Ett av många stadier, som tio år äldre kollegan Einojuhani Rautavaara hann gå igenom och lämna bakom sig innan han för ett kvartsekel sedan definitivt landade i den mjukt framflytande fritonala ström han därefter gjort till sitt varumärke.
Den i maj i år i Madrid uruppförda kantaten Balada för blandad kör, tenor och orkester till Federico Garcia Lorcas text kändes dock mer dynamiskt kontrastrik och dramatisk till designen än mången övrig sen Rautavaarakreation och den rätt korta, men krävande tenorscenen – superbt gestaltad av Mika Pohjonen – var som hämtad ur en opera. Körpartiet är i sin tur knepigare än det låter och Musikhuskörens herrar klingade stundtals aningen ansträngda.
Sexan hör till höjdpunkterna i Storgårds helhetsinspelning av Sibelius symfonier med BBC Philharmonic och grundtolkningen var även nu gedigen. Det övriga programmet hade dock krävt sin tribut och man hade av allt att döma inte hunnit slipa detaljplanet till full perfektion. Precisionen i träblåsargruppen var inte optimal, smärre balansproblem förekom här och där och visst skulle just den här symfonin vinna på att göras med färre stråkar.