Recension: Hur Peter blev Pan
Manus: Jason Fuchs, inspirerad av J.M. Barrie. Foto: John Mathieson, Seamus McGarvey. Musik: John Powell. I rollerna: Levi Miller, Garrett Hedlund, Hugh Jackman, Rooney Mara, Amanda Seyfried, Adeel Akhtar, Kathy Burke, Lewis MacDougall
Vitsord:
Det är vanligt i vår tid att vända och vrida på de gamla sagorna och visa upp dem i ett mer modernistiskt ljus. Pan, i regi av Joe Wright, är väl inte direkt en modernisering av J. M. Barries Peter Pan, snarare en hybrid mellan gammalt och nytt, och egentligen ett äventyr som har karaktären av en prolog som visar hur Peter blev Pan.
Historien börjar i ett dickenskt London då Peters mamma (Amanda Seyfried) lämnar sin nyfödde son på barnhemmets trappa med ett brev och en panflöjtmedaljong. 12 år senare rasar Blitzen över London då Peter (Levi Miller), hans kompis Nibs (Lewis MacDougall) och barnhemmets övriga pojkar ständigt drabbar samman med den skräckinjagande föreståndarinnan och nunnan moder Barnabas (Kathy Burke) som påminner om mister Bumble i Oliver Twist.
Men nattetid börjar pojkar försvinna från barnhemmet på ett mystiskt sätt. Snart kommer turen till Peter som bortrövas av ett flygande piratskepp för vilket moder Barnabas är leverantör. Destinationen är landet Ingenstans där kapten Svartskägg (Hugh Jackman) med hjälp av barnarbetskraft försöker utvinna pixum eller älvstoft. I sagans persongalleri tas nog priset av Jackman som påminner om de porträtt som Anthonis van Dyck målade av monarken Karl I.
Bland slavarbetarna finns också Garrett Hedlunds James Hook med vilken Peter gör gemensam sak och rymmer. Detta sker alltså innan den sympatiske om Indiana Jones påminnande äventyraren blir kapten Krok. Peter och Hook lierar sig med det av kapten Svartskägg förföljda djungelfolket och av prinsessan Tigerlilja (Rooney Mara) får Peter höra om sin mammas öde och den stora uppgift som väntar honom.
Regissören Joe Wright har på sitt konto både Stolthet och fördom, Anna Karenina, ett drama som Atonement och en thriller som Hanna. I Pan kör han mest med öppna spjäll och levererar en våldsamt orkestrerad attack som berör alla sinnen. Vissa sekvenser är koreograferade i musikalstil medan andra nalkas pyrotekniken och tematiken i Avatar. Mycket är färggrant och originellt men även bökigt, stökigt och konventionellt.
Ännu mer är på kommande från Barries panteon. Aviserade är titlar som Peter and the Starcatchers och Neverland.