Recension: Sjukt kul för småbarn
Manus: Sami Keski-Vähälä. Foto: Marita Hällfors. I rollerna: Aava Merikanto, Lilja Lehto, Jaakko Saariluoma, Johanna af Schultén.
Vitsord:
Trots att det nuförtiden vimlar av barnfilmer på bio är det ont om titlar för de riktigt små, för dem som första gången har vägarna förbi en biograf. I den meningen var Saara Cantells Ada och Glada (Onneli ja Anneli), fritt efter Marjatta Kurenniemis litterära förlaga, en välkommen bekantskap.
Det var en snäll och god film med mumsiga färger och sagolika trähusmiljöer (à la Lovisa), det scenografiskt spetsade fantasteriet inte att förglömma.
Ett ytterligare trumfkort var den från Pippi Långstrump bekanta ensam hemma-tematiken, nog för att filmen i termer av tempo och humör mera påminde om en Lotta på Bråkmakargatan.
Nåväl, Ada (Aava Merikanto) och Glada (Lilja Lehto) bor fortsättningsvis på egen hand. I den nya filmen drar det ihop sig till vinter och jul men det oaktat kretsar handlingen kring en Tummetottfamilj som i halkan är med om en smärre trafikolycka.
Bilverkstaden nästa, varpå tummetottarna flyttar in hos Ada och Glada som ställer sitt dockhus till förfogande. Hur kul som helst, det vill säga tills verkstadsinnehavarens hustru (Inka Kallén) kommer småfolket på spåren och kläcker en plan som går ut på att kidnappa småttingarna och prångla dem på en desperat cirkuscaféägare (Tobias Zilliacus).
Det för oss också till filmens sensmoral, något i stil med att man aldrig riktigt vet vad stora och till synes vuxna människor kan hitta på. Underförstått: världens öde beror på hur man behandlar dem som är mindre.
Nu är ju detta inget som Saara Cantell skriver på näsan, nixpix. Det här är varmt och gott, hjärtligt och genuint, plus att det i filmen finns nåt ganska tidlöst och gammalmodigt; en syn på barnen som barn (till skillnad från uppkopplade förpubertala ”tweenies”).
Det smittar av sig också på handlingen som är just sådär lagom, varken för mycket eller för litet. Och trots att det tekniskt avancerade miniatyrfotot har en central roll i filmen är detta inget som går ut över filmens karaktärer, bland dessa grannen fru Rosing (Johanna af Schultén) och polispojkvännen Måns Modig (Jaakko Saariluoma).
Faktiskt kunde man påstå att uppföljaren är snäppet bättre än originalfilmen. Fantasins flykt går inte att hejda.
Sjukt kul för småbarn