Tjernobyl – värre än alla krig
"Hjärtskärande, chockerande läsning", löd omdömet i HBL:s recension av Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl 1997.
Översättning: Hans Björkegren. 258 sidor. Ordfront förlag 1997.
Bara de döda får återkomma. En vacker dag förvandlas man till en Tjernobylmänniska. På morgonen hittade vi döda mullvardar i trädgården. Vad är strålning? Vems är skulden? Mjölk får man inte dricka! Ärtväxter får man inte äta! Svamp och bär är förbjudet! Kött uppmanas man att lägga i blöt i tre timmar!
Detta är repliker uttalade av Tjernobyloffer och ingår i den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj dokumentärbok Bön för Tjernobyl – en framtidskrönika. För denna bok tilldelades Svetlana Aleksijevitj, en av Vitrysslands främsta undersökande journalister, svenska PEN:s Tucholskypris i december 1996. Bön för Tjernobyl har översatts till svenska av Hans Björkegren. Med intervjuboken Zinkpojkarna (1989) väckte Aleksijevitj internationell uppmärksamhet i början på 90-talet. Zinkpojkarna handlar om offer för kriget i Afghanistan, intervjuer med sovjetryska soldater, deras mödrar och andra anhöriga. Svetlana Aleksijevitj blev åtalad, man försökte förbjuda boken.
Bön för Tjernobyl är hjärtskärande, chockerande läsning med böner om förståelse, rop på hjälp. Ju mer man läser i boken om allt vansinne kring Tjernobyl desto mer rasande blir man. Så kom jag hem. Jag gick ut och dansade. Där blev jag förtjust i en flicka: Kan vi inte träffas? – Varför det? Du är en sån där från Tjernobyl nu. Fy farao för att få barn med dig!.
Svetlana Aleksijevitj har i tre års tid rest runt och samlat in material, vittnesmål av dem som drabbades av Tjernobyl, dem som överlevde, dem som sanerade, dem som evakuerades, återflyttade, fäder, mödrar, hustrur, ordförande i Mogiljovs kvinnokommitté, Tjernobylbarnen, journalister, myndigheter, chefer för Vitryska vetenskapsakademiens kärnkraftsinstitut, fotografer, historiker, psykologer.
Det mest skrämmande i alla vittnesmålen är den mer eller mindre totala hänsynslösheten och nonchalansen från sovjetmyndigheternas sida gentemot vanliga människor, personer som tvingades ställa upp i röjningsarbetet, bybor som utsattes för bestrålning utan att någon sade vad det var fråga om. Varför evakuerades en by inte långt från Tjernobyl medan grannbyns invånare fick stanna kvar? Vem mutade militären och sovjetmyndigheterna för att invånarna skulle kunna fortsätta att leva som vanligt i sin strålande by? Varför hade höga tjänstemän och officerare all nödvändig skyddsutrustning medan meniga och folket fick nöja sig med en trasa för munnen i det farliga zonområdet – om ens det! Vi fick underteckna ett tysthetslöfte! Och jag har hållit tyst! Omedelbart efter värnplikten blev jag invalid av andra graden. Tjugotvå år gammal. Jag fick mig en ordentlig dos! Vi bar grafit i hinkar! 10 000 röntgen! Vi grävde med vanliga spadar och skyfflar.
Svetlana Aleksijevitj intervjuar journalisten Irina Kiseljova: Vi kom till byn Tjudljany: 149 curie! Byn Malinovka: 59 curie! Byborna hade fått doser som var tiotusentals gånger högre än de soldater får som bevakar testplatser för kärnvapen. Tiotusentals gånger högre! Dosimetern knastrade och visaren slog i skaltaket! Men på kolchoskontoren hängde anslag undertecknade av radiologer i distriktet, om att lök, sallad, tomater och gurka - allt det där gick att äta. Allt växte, alla åt.
Själv uppfattar Svetlana Aleksijevitj Tjernobyl som en gåta, som mer än en katastrof som flyttade mänskligheten från en tid till en annan, en ny realitet. Gång på gång har det känts som om jag skildrar framtiden, skriver Aleksijevitj om sina samtal med människor som sett sådant som vi övriga barn anar. Även Aleksijevitj själv lever på tjernobylsk mark, i Vitryssland som blivit ett Tjernobyllaboratorium befolkat av Tjernobylfolk. I Vitryssland hamnade sjuttio procent av det radioaktiva nedfallet 1986. I bokens förord hänvisas till två olika typer av kartor som det finns att köpa i Minsk över Vitryssland. Den ena kartan är helt normal, den andra är onormal. Det som borde vara grått för stad är gult som på sina ställen blir orange, rött eller violett. Då är både skogar, fält, sjöar, allt täckt i violett såsom området nere i sydost, samhällena Vuhly, Radzin, Savitji. Här är det violetta ytterligare förstärkt med svarta snedstreck. Det gula betyder att radioaktiviteten är uppe i 1-5 Curie per kvadratkilometer (=37 000 Bequerel). Områden täckta med orange har en radioaktivitet på 5-15 Curie, det violetta området 40 eller mera medan det svarta representerar evakueringszonen. Härifrån är det inte mera långt till Tjernobyl. Det värsta är att till denna obeboeliga evakueringszon flyttar ryssar från bl.a. det krigsdrabbade Tadjikistan, från Tjetjenien. Vart skall vi annars ta vägen, säger de åt Svetlana Aleksijevitj.
Bön för Tjernobyl är fruktansvärd läsning. Svetlana Aleksijevitj har i någon mån bearbetat sina intervjuer, kallat dem monologer: En monolog om hur lätt man blir jord, En monolog om ett månlandskap, En monolog om hur något fullständigt okänt kryper in i en. Det är elva år sedan Tjernobyl men vad har katastrofen egentligen lärt oss kan man undra efter att ha tagit del av denna tickande bokbomb: – Jag låg på sjukhuset. Jag hade så ont! Jag sa till mamma: Mamma, jag står inte ut. Bäst att du slår ihjäl mig!