Bokrecension: Kommunismens förstörda liv
Svetlana Aleksijevitjs metod är att på ett enkelt och sakligt men samtidigt empatiskt, gripande sätt beskriva situationer, händelser som är både brutala och tragiska, skrev Elisabeth Nordgren 1998.
Ryska reportage. Översättning: Stefan Lundgren. Urval, intervju: Stig Hansé n, Clas Thor. Ordfront förlag 1998. 269 sidor.
Svetlana Aleksijevitj, journalisten från Vitryssland, som tilldelades Svenska PEN-klubbens Tucholskypris 1996 och i fjol (1997) kom ut på svenska med sin dokumentärbok om Tjernobyl-katastrofen Bön för Tjernobyl är nu åter aktuell med en samling reportage i volymen Förförda av döden.
I Förförda av döden ingår Svetlana Aleksijevitjs reportage från hennes tidigare böcker Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985), De sista vittnena (1986), Zinkpojkarna (1989), Fö rförda av döden (1993). För Zinkpojkarna fick Aleksijevitj ett åtal på nacken för att boken på ett kritiskt sätt behandlade Sovjetunionens meningslösa krig i Afghanistan ur både soldaternas och mö drarnas synpunkt som fick ta emot sina söner i zinkkistor. Vidare finns här avsnitt ur Förförda av döden som utkom 1993.
Svetlana Aleksijevitjs metod är att på ett enkelt och sakligt men samtidigt empatiskt, gripande sätt beskriva situationer, händelser som är både brutala och tragiska, ställer retoriska frågor. Samtidigt gör denna empatiska rapportering ett starkt intryck på läsaren, raseriet växer över de grymheter och orättvisor som drabbar de utsatta liv Aleksijevitj skildrar och det system som bara tillåter hemskheterna att ske: "Hela sanningen kommer ni bara att få veta av någon som är förtvivlad. En bottenlöst förtvivlad människa kommer att säga er allt. Förutom oss finns det ingen som vet särskilt mycket. Om sanningen är alltför hemsk, kommer den inte fram. Ingen vill vara först, det är för riskabelt. Vem ska berätta om hur man transporterade narkotika i kistor? Eller pälsar? I stället för stupade. Vem visar er en tråd som man trätt upp torkade människoöron på? Krigstroféer som förvarades i tändskicksaskar, där de krullade ihop sig som små blad; var det omöjligt? Är det obehagligt att höra vad de ärorika sovjetgrabbarna gjorde?" (ur Zinkpojkarna)
Boken inleds med kapitel ur Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985), där människor minns andra världskrigets hemskheter. Olga Vasiljevna minns hur tyskarna arkebuserade sina egna sårade, hur de framför sina skyttegravar ställde upp en rad av hennes kamraters stövlar med avskurna ben, sådana kamrater som stupat dagen innan. Så här går det vidare i Svetlana Aleksijevitjs kartläggning av en bit av bestialitetens historia. De intervjuade berättar lugnt men sorgset, bittert om det de egentligen inte vill minnas i avsnittet De sista vittnena där den förstörda barndomen, barndomen som aldrig kom under andra världskriget träder fram. Och i bokens intressantaste avsnitt Förförda av döden berättar Svetlana Aleksijevitj om dem som efter Sovjetimperiets sammanbrott 1991 givit upp kampen för livet.
År 1987 tog femtiofyra tusen livet av sig. 1991 sextio tusen. Också Svetlana Aleksijevitj avslöjar i bokens intervjudel att hon blev rädd av allt hon hörde och insåg att människorna i Sovjetunionen blivit slavar under kommunismens ideologi, "att vi blivit homo sovieticus, att det kommunistiska tänkandet var en så stor del av livet". Då perestrojkan och glasnosten trädde till växte förväntningarna, men nu är förväntningarna borta. En del lever i det förflutna, andra flyr in i den materiella världen, en del blir religiösa, en del kämpar för att överleva. Döden, kriget, kampen har ständigt varit närvarande i Vitryssland, där även den nationella känslan, i motsats t.ex. till Baltikum är svag, likaså förhållandet till demokratin.