Spretigt och effektsökande
Dansverket Jaguar är en krävande och konfunderande upplevelse, enligt recensenten.
Koreografi: Marlene Monteiro Freitas tillsammans med Andreas Merk. Ljud- och rumsdesign: Yannick Fouassier. Ljuddesign: Tiago Cerqueira. Framställning: Marlene Monteiros Freitas och Andreas Merk. Premiär på Zodiak – centret för ny dans i Kabelfabriken 6.10.
Duettföreställningen Jaguar har kommit till med stöd från EU och den samproduceras med ett stort antal europeiska produktionscentra. Premiären på Zodiak är det första uppspelet. I och för sig är det inte första gången vi här kan ta del av koreografen Marlene Monteiro Freitas verk. I februari ingick nämligen hennes gruppverk Paraiso- Coleccao Privada i Zodiaks festival Sidestep.
Precis som i februari känner jag mig nu i första hand konfunderad, ofta motsträvig och väldigt lite medryckt av denna typ av pressad, karikerad, förställd, teatral och marionettlik scenkonst.
Vi betraktar en sluten scenisk värld där en surrealistisk stämning genomborrar såväl handlingen som det visuella. I förhållande till den upplever jag till exempel att blickar eller grimaser riktade mot oss i publiken inte riktigt passar in och jag får en känsla av att inte riktigt veta vad jag skall tänka, känna eller få ut av detta. Det gör mig givetvis intresserad men får även två timmar av uppspel att kännas krävande.
Skräckinjagande gap
Zodiaks lilla scen har gjorts mindre av en halvcirkelformad fond i brun pappfärg. En enorm hästfigur i frigolit och ett podium med trappor dominerar den.
Här agerar inledningsvis Marlene Monteiro Freitas och Andreas Merk i vita skjortor, shorts, sockor och gymnastikskor. De har svarta simglasögon och dukar kring pannan. Deras käppar för tankarna till minigolf eller till synskadades käppar.
De studsar, struttar och stampar omkring till en malande musik som får det hela att kännas som en enformig musikvideo. Tandställ i röd plast får deras gapande munnar att se skräckinjagande tandlösa ut. Scenframställningen är som en stumfilm i staccato.
Våroffer
Den utdragna upprepningen till trots är framställningen episodisk, spretig och impulsiv. En scen med karikerad sällskapsdans framstår rätt påklistrad i helheten. När klassisk musik avslutningsvis används (detaljerad information den borde absolut återges i programbladet) används handdukar för att skapa surrealistiska figurer och effekter.
Till Stravinskys Våroffer får Andreas Merk agera som i en turkisk ångbastu med tillhörande rökridåer och då får han också tillfälle att ta avstånd från sina strikta marionettroll till förmån för ett mera elastiskt och sensuellt uttryck, som är mycket mera intressant. När musiken når klimax rivs hästfiguren i tre stycken.
Det hela avslutas med de två sittande på knä på rampen där de färgar hakorna med rödfärg till sopranarian Un bel dì vedremo ur Puccinis Madama Butterfly och framför en nonsensdialog som man bara snappar upp delar ur.
Helheten och framställningen är effektsökande men den drivs inte till sin spets. Man undrar om inte den inledande delen eller exempelvis Våroffer-delen i sig varit tillräcklig för en föreställning.