Musikrecension: Boulez buller berör alltjämt

Vem behöver en presentation av Pierre Boulez? I professionella musikkretsar är han en fackman och VIP – oberoende av om man hatar eller älskar honom – medan han för mannen på gatan knappast någonsin kommer att bli någon kändis. Boulez har under sin 90-åriga karriär aldrig sprängt sig in i den kulturellt orienterade stora allmänhetens medvetande på samma sätt som Philip Glass, Steve Reich eller György Ligeti (som Stanley Kubricks anhängare brukar beundra). Ändå har hans betydelse för 1900-talets musikaliska utveckling varit minst lika stor.

Pianisterna Pierre-Laurent Aimards och Tamara Stefanovichs pianoafton i Tempelplatsens kyrka under pågående Pianoveckan i Esbo fungerade som en inkörsport i Boulez värld genom pianomusiken. Tanken var att presentera hans stilistiska utveckling genom åren, från ungdomens Douze notations (1946), skriven under studieåren för Olivier Messiaen och René Leibowitz, till 2000-talets pedagogiska stycke Une page d'éphéméride (En sida ur den planetariska almanackan, en hänvisning till Bartóks samling med pedagogiska stycken, Mikrokosmos).

Man kan fråga sig om det är ändamålsenligt att gå igenom pianomusiken kronologiskt när det finns en nästan fyrtioårig lucka i mitten, när hela bulken i Boulez oeuvre och orsaken till att han skapade sig ett namn bland 1900-talstonsättarna egentligen finns i 1940-, 50- och 60-talets produktion och när han knappt skrivit några pianostycken efter 1960. Kanske är det just dessa omständigheter som gör det så intressant att iaktta honom och hans verk och reflektera över deras betydelse 2015.

I de tolv notationerna från 1946 följer Boulez ännu tydligt i Schönbergs fotspår och mycket riktigt möter en syrlig dodekafonisk harmonivärld här Debussyaktig detaljrikedom inte minst vad gäller rytmisk-melodiska moduler eller motiv. Även om stycket är skrivet av en lärling återfinns här sådana gester och situationer som Boulez kom att använda senare.

Första sonaten, skriven ett år senare, är redan friare, som ett slags nedtecknad improvisation med stark betoning dels på lyssnande, dels agerande, ofta över ett brett register, över pianots alla sju oktaver.

Boulez kanske mest revolutionerande och ikoniska verk blev andra pianosonaten från 1948, med vilken han snarare ville förgöra traditionen än förnya den. Ändå är Boulez stadigt förankrad i den, och andra sonaten framstår egentligen som en 1900-talspendang till Beethovens Hammerklavier. Hur kan man bryta sig loss från traditionen om man alltjämt skriver fyra satser eller om man använder sig av kompositionstekniker som fugor, så som i sista satsen? Det är frågan. Som Paavali Jumppanen konstaterar i sina vederhäftiga verkpresentationer är det i dag en närmast nostalgisk upplevelse att lyssna till verket, för i takt med att den kulturella erosionen har berövat verket dess radikalism träder den akuta dramatiken och klangliga rikedomen fram i sin fulla rätt.

Tredje sonaten (1957) är ett ännu friare verk, ofullbordat dessutom, med ett slags öppen form, som saknar början och slut, men som ändå innehåller ytterst noga nedtecknad musik.

I verket Incises (1994–2001), skrivet på begäran av Luciano Berio och Maurizio Pollini för en pianotävling, är Boulez uttryck redan mera galant och flytande. Mot bakgrund av hur sträva Boulez tidiga verk låter (eller på sin tid lät), är det fascinerande hur lekande lätt musiken flyger vidare i ett sent verk som Incises. Det är inte alls långsökt att dra historiska paralleller till verk som Schumanns Toccata eller en etyd av Chopin, samtidigt som det främst verkar uppenbart hur Boulez sakta böjt och format sig efter sin omgivningen, i riktning mot ett mjukare uttryck.

Om man utgår från att tolvtonsmusiken – som byggde på användningen av en tonrad med den kromatiska skalans alla tolv toner – och i förlängningen serialismen – som strävade till att utveckla system för att kontrollera precis alla parametrar i musiken – var revolutionerande för att de gick emot alla konventioner när det gäller organisationen av tonhöjder, kan man tänka sig att samma musik, efter initialskedets knaggligheter, hjälpte oss att komma loss från att lyssna på bara tonhöjder och fästa uppmärksamhet vid otaliga andra parametrar.

När man lyssnar på Boulez pianomusik fästs ofrånkomligt större vikt vid exempelvis tempo (snabbt eller långsamt), rytm, rörelse och energi (jämt flyt eller abrupta avbrott), register (användningen av ett brett register över flera oktaver), melodins profil, accenter, betoningar, frasens uppbyggnad, harmonin, eller varför inte spelbarheten (Boulez sonater kräver omänskliga insatser och Tamara Stefanovich jämför finalen av andra sonaten med att sticka in handen i ett getingbo).

Pierre-Laurent Aimard är en erkänd mästare på den här repertoaren, men minst lika övertygande var Tamara Stefanovich med sin förmåga att ta fram mera lyriska aspekter mitt i rishögen. I avslutningsstycket Structures Livre II – en återgång till femtiotalet – gjorde Aimard och Stefanovich gemensam sak för en häftig avslutning för två pianon.

Konserten var så till vida pedagogiskt upplagd att båda pianisterna presenterade detaljer av sina styckena innan de hördes från början till slut. Lyckligtvis ordnas det alltjämt konserter som erbjuder möjligheter till intellektuell stimulans. Det är ingen självklarhet.

Konserten sänds i Yle Radio 1 den 16.10.