Enkelhet ger styrka
Veronika Lindbergs framtid ligger kanske snarast inom fysisk teater, spår Tove Djupsjöbacka.
Koreografi Veronika Lindberg, ljud Markus Lindén, ljus Anniina Veijalainen, scenografi Sari Paljakka, på scen Soili Huhtakallio, Veronika Lindberg, Tiina Santavuo, Elisa Tuovila. Mediecentret Lume 30.9.
Teaterhögskolans slutarbeten i koreografi är alltid intressanta att följa med. Konstnärspersonligheten är på väg att formas på allvar, men en lång process har bara börjat – och vart den leder vet man inte i det här skedet. Ofta har man dessutom förmånen att arbeta i ändamålsenliga utrymmen och med kolleger inom andra konstarter som befinner sig i samma situation. Än är det fritt fram att söka och finna.
Det som genast slår en i Veronika Lindbergs koreografi Saudade är just lösningarna kring utrymme, fond och ljud. Mediecentret Lume hör till stadens finaste scener för dylika verk och samarbetet med ljuddesignern Markus Lindén känns som rena lyxen. En stor cirkel av högtalare blir både ett element koreografin kan leka med och något som hjälper till att servera fräscha och personliga ljudlösningar.
Ljudmattan i början känns verklig, som en glimt ur vardagslivet. När musiken så småningom tränger in i verket gör ljudlösningarna den originell och färgstark, redan i det skedet då ett enda durackord upprepas om och om igen.
Också själva koreografin präglas av särpräglade lösningar. Inledningen blir kanske väl lång, men å andra sidan övertygas jag av Veronika Lindbergs förmåga att skapa förändringar. Hon bygger upp rätt statiska situationer, för att sedan göra tvära övergångar till nästa situation. För mig känns det som om själva människan och rörelsen är det viktiga här. I det här skedet ser jag Lindbergs framtid som rörelseskapare kanske snarare inom fysisk teater än som traditionell skapare av danskonst.
Redan den första scenen gör mig oerhört nyfiken – vad kunde man få ut av ett skådespel om man kombinerade textinnehåll med liknande rörelseidéer, kanske som en bjärt kontrast till varandra?
Knyckighet
Få av rörelserna präglas av längre linjer och djupare andning, för det mesta utforskar Lindberg knyckighet, stelhet, flämtande och andra mer hackiga rörelsemönster. I början hakar man lite upp sig, men då dansarna sätter fart och börjar galoppera runt rummet blir det mer flyt, mer medryckande. Det finns en styrka i enkelheten som gör intryck, den oavbrutna rörelsen i cirkel.
De fyra dansarna i Saudade är alla jämnstarka (Lindberg medverkar själv), och personligheterna får synas. Allt det vita i dräkterna smälter fint samman med ljus och fondmålningar. För en fadoälskare blir namnet saudade (en portugisisk term för en viss känsla av melankoli, längtan efter något frånvarande) kanske lite väl lösryckt, men huvudsaken är att konstnärerna själva har inspirerats och skapat något nytt i samma veva. För mig känns saudaden starkast i fondens kraftiga blåa färg och starka penseldrag, igen enkelt men starkt.