Musikrecension: Med felan i högsta hugg
Nivån i Mellersta Österbottens kammarorkester förefaller högre och stabilare än någonsin, skriver Mats Liljeroos efter måndagens gästspel i Helsingfors.
Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Tami Pohjola, violin. Bartók, Mozart, Vuori. Tempelplatsens kyrka 5.10.
Att få Sakari Oramo som Juha Kangas efterträdare på chefdirigentposten var en verklig lottovinst för Mellersta Österbottens Kammarorkester, som tycks trivas förträffligt med sin krävande men gladlynte och extroverte domptör.
På basis av måndagens gästspel i Tempelplatsens kyrka förefaller nivån högre och stabilare än någonsin och det emotionella utspelet, som i och för sig aldrig varit något problem för det här frejdigt satsande gänget, känns mer angeläget än på länge.
Programmet gav intrycket av ett slags tvärsnitt av MÖK:s basrepertoar: 1900-talsmusik med en folklig färgning, wienklassicism samt nyaste nytt. Inget i sig direkt överraskande, med andra ord, men inte desto mindre en för ensemblen på alla sätt representativ programhelhet.
Béla Bartóks Rumänska folkdanser var en optimalt rivig öppning med Oramo som taggad primas med felan i högsta hugg och det klangliga och uttrycksmässiga växelbytet till Mozarts utsökta fjärde violinkonsert fungerade fullkomligt friktionsfritt.
Om efternamnet är Pohjola har man med största sannolikhet musiken i blodet. Det gäller åtminstone 19-årige Tami Pohjola – vinnare i årets upplaga av Kuopio violintävling – som förtrollade sin publik med ett lika tekniskt drivet som smakfullt och klangfagert spel. Tonbildningen var föredömligt slank och greppet om de musikaliska skeendena kreativt och naturligt.
Suggestiv svansång
Mellersta Österbottens Kammarorkester har uruppfört ett oändligt antal verk av såväl Pehr Henrik Nordgren som en lång rad övriga tonsättare och Harri Vuoris tio minuter långa, i lördags i Karleby uruppförda Lentoon för stråkorkester, tycktes i sitt suggestivt expressiva uttryck som skräddarsytt för ensemblen.
Stycket är inspirerat av svanens läte och flykt och om den första halvan gav ett aningen anonymt modernistiskt intryck blev tonspråket betydligt mer angeläget mot slutet, där såväl den sällsamma sången som sträckets strävan mot höjderna på ett meningsfullt sätt bakats in i stråktexturen.
Jag undrar hur många gånger österbottningarna har framfört Bartóks Divertimento. Så många att de sannolikt tappat räkningen, men alla tendenser till rutinmässighet lyste med sin frånvaro. Detta inte minst tack vare Oramos inspirerande ledning, som blåste liv och mening i varje enskild fras och musikalisk åtbörd. Spelglädje av bästa märke!