Musikrecension: Festliga musikaliska sparåtgärder
Svåra tider förlöser kreativitet. Eller hur skall man annars förklara Avantis superfestligt svidande vidräkning med regeringens sparåtgärder, där en programpunkt var en kollektiv improvisation kring statsrådets, i sin naiva optimism snudd på absurda, framtidsvision om Finland 2025.
Dirigent: Jaakko Kuusisto. Konferencier: Pasi Heikura. Eisler, Sibelius, Strauss, Webern, Loesser, Beethoven, Schwarz, m.fl. Penningkonsert i Gamla studenthuset 4.10.
Som ceremonimästare hade man anlitat Pasi Heikura, som med lika delar godmodig och torrt bitande ironi placerade in evenemangets estetiskt väsensskilda musikaliska pusselbitar i den idémässiga kontexten.
I Sibelius Andante festivo hade Jaakko Kuusisto och hans okynniga ensemble sparat bort ungefär hälften av takterna. I Alla marcia ur Kareliasviten hade den famösa osthyveln avlägsnat ett betydande antal avgörande melodistämmor, medan Finlandia gjordes i ett hejdlöst dråpligt arrangemang för kamtrio!
Innan dess hade Essi Luttinen och Jouko Laivuori inlett med Hanns Eislers och Bertolt Brechts There’s Nothing Quite Like Money och efter den misshandlade Sibban följde Anton Weberns rejält reducerade arrangemang av Johann Strauss Schatzwalzer samt samme Weberns ultrakoncentrerade musikaliska aforistik i Tre små stycken för cello och piano opus 11 – finfint framförda av Jonathan Roozeman och Naoko Ichihashi.
Pricksäker ironi
Brotherhood of Man ur Frank Loessers musikal How to Suceed in Business Without Really Trying, snärtigt tolkad av Otaniemen Kaiku och Tapani Länsiö, fortsatte framgångsrikt på den pricksäkert ironiska, skenbart medmänskliga linjen, medan uvertyren och Turkisk marsch ur Beethovens skådespelsmusik till Athens ruiner onekligen försvarade sin plats i sammanhanget.
Kören från Kaisaniemen ala-aste påminde med skolsånger av bland annat P. J. Hannikainen och Karl Collan om den redan med bondförnuft glasklara insikten att utbildningen är det absolut sista det lönar sig att spara in på.
Den i Tyskland verksamma amerikanen Ray Schwarzs Music för orchestra III – sparsamt nog skriven för stråkorkester – var ett mäkta suggestivt om än aningen malplacerat avslutningsstycke, som laborerade med exempelvis mikrotonalitet och upp- och nedåtsträvande rörelsemönster men som, illa nog, var snäppet för långt för sitt eget bästa.
Den med glimten i ögat politiskt ställningstagande Penningkonserten visade att Avanti!, uppnådd medelålder till trots, fortfarande har tonårens upptågs-, ifrågasättar- och bråkmakaranda i behåll. Vilken lycka i detta cynismens, självföraktets och den allmänna likriktningens tidevarv.