Den säkerhetspolitiska katekesen
Vi som växte upp efter kriget fick oss inpräntade Paasikivis maxim: Vi kan ingenting göra åt geografin. Finland finns där det finns, vi kan inte bortse från vårt läge eller våra grannar i den säkerhetspolitiska grundkalkylen. I dessa tider står Finlands beslutsfattare inför ett vägskäl: Hur tolka den välkända maximen? Paasikivi-tidens sovjetiska rådsrepublik heter i dag ryska federationen. Begränsar Paasikivis visdomsord i praktiken vår handlingsfrihet, även om vi nu kan göra vägvalet fritt?
Utrikes- och säkerhetspolitik
Minister Jaakko Iloniemi, grand old man på utrikes- och säkerhetspolitikens område, har tagit på sig uppgiften att kartlägga och redovisa alla de faktorer som kan inverka på detta vårt vägval. Iloniemi har under åren konsekvent företrätt en modifierad realpolitisk skola, utan att förfalla till den stormaktscynism som till exempel Kissinger företrätt – världens mäktiga tar för sig, småstaterna får finna sig i att höra till deras intressesfärer. Iloniemi ställer ändå frågan om geografin i dag är lika avgörande som under Paasikivis och det kalla krigets mörkaste dagar. Kommunikationerna och massförstörelsevapnen minskar ju något den fysiska geografins betydelse.
Iloniemi går systematiskt till väga i sin kartläggning. Inte en enda faktor som kan tänkas påverka vårt läge i post-Krim Europa, blir onämnd. Svagheterna i EU-bygget, Norden-alternativet, Rysslands stormaktsfixering, den arktiska sfären, allt kalfatras i ett sakligt tonläge, utan emotionella laddningar. Den som förväntar sig starka ställningstaganden av den erfarna diplomaten, kan bli besviken. Ett samtal med Iloniemi bjuder ofta på spännande formuleringar, men i sin bok använder han sig snarast av en läroboksstil. Man kan lugnt säga att han skrivit en gedigen geopolitisk handbok som gott kunde användas som en grundkurs i ämnet i gymnasiet eller som en repetitionskurs i statslära.
Visst innehåller boken också entydiga ställningstaganden. Det gäller bland annat språkval: En stark plädering för svenska, franska och tyska är en viktig del av ministerns budskap, en del av vår västliga dimension. Likaså är han kritisk till finländarnas negativa attityder till invandring, detta skrivet före dagens flyktingströmmar.
Vilket vägval rekommenderar så Iloniemi? Till den ofta svart-vita Nato-debatten bidrar han med en kylig analys av för- och nackdelarna med en anslutning – om den ens vore möjlig i dagens spända läge. Han ser en liten paradox: Finland är en tillgång för Nato med ett stark eget försvar som binder en angripares styrkor, även om angreppet inte berör Finland. Helt säkert kommer Nato-förespråkare och Nato-motståndare att anse sig kunna finna argument för sitt synsätt i texten. Vill man sätta en stämpel på honom så företräder han närmast linjen att Nato är en nödvändighet om säkerhetsläget ytterligare försämras.
Helt riktigt får hans analys av vår nygamla allianspartner in spe, Sverige, berättigad uppmärksamhet. Sverige är berett att gå långt i försvarssamarbete med oss, men inte att sluta avtal som formellt binder till ett ingripande i en krissituation. I en sådan krävs ett färskt regeringsbeslut, men det kan luta sig på de planer och den beredskap som då existerar.
I sin slutplädering belyser författaren en annan paradox: Att Finland överlevt trots ett flertal dödförklaringar under 1900-talet. Även om Bismarcks ord att tidens stora frågor löses med järn och blod ännu gäller, finns det en väg framåt även i en tid då krigföringen antagit nya former.
Pär Stenbäck
Samhällsdebattör med internationella styrelseuppdrag och tidigare utrikesminister.
Mannen bakom verket
När förläggaren presenterar minister Jaakko Iloniemi och hans verk i Ostrobotnias festsal i Främre Tölö är salen fylld till bristningsgränsen. Ett hundratal män, några enstaka damer, medelåldern ungefär 70, åtminstone ett trettiotal ambassadörer i avsked ställer upp. Sammansättningen beror sannolikt på att inbjudan gått till Iloniemis alla kollegor i emeritus-ambassadörernas egen förening.
Många av de inbjudna har själva gett ut sina memoarer, böcker om säkerhetspolitik eller i historiska ämnen. Men 83-åringen Iloniemi är nog primus inter pares inom församlingen. När han får ordet är stämman lika bärande och budskapet lika klart som under hans långa och mångskiftande karriär. Förmågan att formulera sig distinkt på alla de språk han behärskar är Jaakko Iloniemis adelsmärke; det kan endast förklaras av ett skarpt intellekt kombinerat med en enorm erfarenhet av den substans han talar om.
När ESSK (finska ETYK) firades i somras på dess 40-årsdag, fick Iloniemi heta Mr. ESSK. På minnesseminariet i Finlandiahuset satt han på raden framför mig och för den unga holländska diplomaten bredvid sig berättade han att han satt på exakt samma plats 1975. I Genève hade han tålmodigt förhandlat fram den kompromiss som resulterade i ett europeiskt säkerhets- och samarbetsfördrag. – Hans UM-karriär inleddes på 60-talet när han var med om att bygga upp vår biståndsadministration.
Som ambassadör i Washington mellan 1977 och 1983 skaffade han sig ett brett kontaktnät som Utrikesministeriet haft stor nytta av under årens gång. Iloniemi kan den amerikanska konsten att fängsla sina åhörare i ett stadigt grepp genom öppningsrepliken. Det gick en liten chockvåg genom utrikesförvaltningen när jag som minister fick ta emot hans avskedsansökan 1983 då han lämnade UM för att bli bankdirektör i FBF. Efter det blev han chef för mångomskrivna EVA och sysslade med publikationsverksamhet och mycket annat.
Hans karriär inleddes tidigt i en något överraskande organisation: Som generalsekreterare för Suomalaisuuden Liitto mellan 1954 och 1958. Då är det skäl att minnas att Finskhetsförbundet såg litet annorlunda ut i efterkrigstidens språkfreds-Finland. Om förbundet i dag är negativt till svenskundervisningen, så är dess gamla sekreterare en trogen vän av landets tvåspråkighet och det svenska språket och talar sig varm för sakliga relationer till grannlandet Sverige.
Tillbaka till Ostrobotnia: Är återväxten inom den säkerhetspolitiska expertisen i Finland tryggad? De nya och yngre experterna finns bland forskarna på Utrikespolitiska institutet och på universiteten. Även de har skäl att läsa sin Iloniemi och ta lärdom av hans framställningssätt: Inga onödiga krumelurer i den säkerhetspolitiska jargongen. Det hör den svunna vsb-tiden till.
Pär Stenbäck