Musikrecension: Hejdlöst spelade solokonserter
Violinisten Christian Tetzlaff övertygade återigen med sin tekniska virtuositet, starka inlevelse och superbt sjungande ton.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent John Storgårds. Solist Christian Tetzlaff, violin. Dvorak, Suk, Sibelius. Musikhuset 2.10.
Violinisten Christian Tetzlaff hör, liksom förra veckans solist Frank Peter Zimmermann, till det gäng av musiker som med en viss regelbundenhet brukar uppträda som solister med Helsingfors stadsorkester. Icke desto mindre talar vi om två framstående violinister, som både är oerhört begåvade både tekniskt och som tolkare.
Tetzlaff gjorde nu på många sätt ett fenomenalt intryck i egenskap av violinist med teknisk virtuositet, stark inlevelse och superbt sjungande ton.
Och tänk vilken dramatik som präglade Dvoraks violinkonsert. Dvoraks likheter med Brahms har ofta påtalats, men ibland till och med förringande (billig Brahms?). I violinkonserten är det lätt att fästa uppmärksamhet vid de mer folkliga kvaliteterna hos Dvorak: ett lekfullt fågelkvitter i långsamma satsen, eller kanske flängig folkdans i finalsatsen. Måhända var det de dessa kvaliteter som fick självaste Joseph Joachim att nobba konserten, trots att den skrevs med honom i åtanke.
Och bättre än att höra en solokonsert är väl att höra två. Dvorakeleven Josef Suks (1874–1935) musik spelas inte alltför ofta men i Fantasi för violin och orkester presenteras Suk genom sin rapsodiska sida. Suk opererar med massiv volym och ständig dramatik i uttrycket, och med en viss tonal instabilitet som om självaste Nielsen var i farten. Uttrycket är genomgående fartfyllt skruvat.
Efter två hejdlöst spelade, engagerande solokonserter hade jag varit beredd att sätta punkt, men ännu serverades en mastig delikatess i Sibelius femte symfoni. HSO har musiken i blodet och agerar tidvis som den självspelande orkestern.
Slutet av första satsen kändes kanske lite olyckligt balanserat med blecket som körde över stråkarna, och i slutstegringen uppnåddes ingen direkt klimax. Det som John Storgårds tydligast tillförde var kontraster mellan vissa partier som gjordes med ett säreget lugn och andra som präglades av uppenbar entusiasm. I skrivande stund minns jag speciellt de finkänsliga pianissimona, inte minst i samband med Mikko-Pekka Svalas fagra fagottsolo.