Recension: Stridskonst i stillhetens landskap
Dramat The Assassin får fyra stjärnor av fem av HBL:s recensent.
Manus: Cheng Ah, Tien-wen Chu.
Foto: Ping Bin Lee. Musik: Giong Lim.
I rollerna: Shu Qi, Chang Chen, Shao-Huai Chang, Nikki Hsin-Ying Hsieh, Ethan Juan.
De till kampsporter relaterade asiatiska filmerna är vanligtvis spektakulära fyrverkerier och koreografiska explosioner i likhet med Ang Lees Smygande tiger, dold drake. Det äger inte tillämpning på The Assassin (Nie yin niang) även om den anknyter till den gamla litterära genren wuxia i vilka vi möter kringströvande hjältar med goda färdigheter i stridskonst. Den i Taiwan uppvuxne Hou Hsiao-Hsien går med sin film, som i år vann regipriset i Cannes, andra vägar. Explosiva dueller förekommer men förhärskande är de dröjande bilderna i långa tagningar och den kontemplativa tonen. Just genom att satsa på tystnaden och tillbakadragenheten banar han väg för en expressiv kraftfullhet som ger en bullersam genre en ny form och intensitet. Regissören som snart närmar sig 70 har regisserat filmer sedan 1980.
The Assassin utspelar sig i Tangdynastins Kina på 800-talet, med andra ord vid en tidpunkt då Karl den store härskade över stora delar av Europa. Titelns lönnmörderska är Nie Yinniang (Shu Qi), flickan som 10 år gammal enleverades av en mysteriös prinsessnunna som skolade henne i kampsporter där hon blev en mästare. Nu är exilen över och Nie Yinniang återvänder till provinsen Weibo för att eliminera självsvåldiga och tyranniska guvernörer som inte är kejsaren trogna.
Trots sin skicklighet har hon inte helt kunnat eliminera sina känslor. I början visas hur hon inte kan fullfölja ett mordiskt uppdrag då hon ser sitt tilltänkta offer leka med sin lille son. Den följande uppgiften blir ännu mer problematisk då hon ska lönnmörda den mäktiga krigsherre som är hennes kusin (Chang Chen) och som en gång var tänkt att bli hennes gemål.
Det är faktiskt inte det lättaste att hänga med i intrigens alla krumbukter men det primära är ändå Hou Hsiao-Hsiens stämningsmåleri och kameramannen Ping Bin Lees vidunderliga foto, både vad interiörer och exteriörer beträffar. Landskap som badar i solsken men som även kan vara dimhöljda eller upplysta av facklor. Arkitekturen, kläderna och möblerna framträder med historisk ackuratess.
Allt detta bidrar till en ögonfägnande fresk som även har sin speciella och suggestiva rytm. Och genom detta bild- och tonlandskap stegar Shu Qis svartklädda hämnerska. Tankarna kan gå till en kvinnlig Zorro.