Att finna sig själv i en annan
Den nya Studio Ghibli-animationen är en suggestiv saga.
I rollerna: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Finsk regi: Pekka Lehtosaari. Finska röster: Emma Louhivuori, Jenna Hukkinen, Maija Liisa Peuhu, Markku Huhtamo.
Vitsord:
Studio Ghiblis maestro Hayao Miyazaki har meddelat att han eventuellt är färdig att gå i pension men i Hiromasa Yonebayashi har han fått en adept som med När Marnie var där (Omoide no Mânî ) regisserat sin andra anime. Ändå var han aktivt med på ett hörn i uppmärksammade filmer som Gömd av andar, Ponyo på klippan vid havet och Det blåser upp en vind.
Filmen tar sats i Joan G. Robinsons engelska ungdomsroman från 1967. Den introducerar magiska, mystiska och smått spöklika element men gör det mycket finstämt och i själva verket handlar det om ensamhet och utanförskap i vardagen och om att finna sin plats i tillvaron. Det kan eventuellt ske med hjälp av fantasin.
Den tidigt föräldralösa 12-åriga Anna bor hos sina omtänksamma fosterföräldrar i Sapporo. Hon lider ingen nöd men ändå känner hon sig ensam och annorlunda och är helt i avsaknad av självförtroende trots sina tecknartalanger. Då hon dessutom är lindrigt astmatisk skickas hon till den friska landsbygden för att bo hos ett äldre par. Under sina strövtåg i marsklandet upptäcker hon en öde villa vid stranden. I fönstret uppenbarar sig en flicka med långt blont hår och som är av hennes egen ålder. Det är upptakten till Annas vänskap med Marnie vars apparition påminner om John Tenniels ursprungliga illustrationer till Alice i Underlandet.
I Marnie får Anna en tvillingsjäl som samtidigt är allt det som Anna inte är. Det gör att hon kan framstå som ett idealjag och som en dröm- och fantasifigur. Man tänker på den fantasifulla flickan i Robert Wises film The Curse of the Cat People (1944).
Eller på det freudianska begreppet ”das Unheimliche” där den familjära vardagen framstår som främmande, skrämmande och olustig och som innebär att något som blivit förträngt återvänder och börjar ”spöka”. Det visar sig nämligen att Marnie gengångaraktigt hör hemma i det förflutna.
Yonebayashi tyr sig till både trolska och fotorealistiska landskap och strör även in mer vuxna element i sin suggestiva saga. Låt oss hoppas att Studio Ghiblis saga, som det ryktats, inte är all.