Hårdkokt läsning om Finlands nattliv
Alla som besökt en nattklubb har sett dem dirigera kön utanför. Nattklubbens eller barens vaktmästare. Ordningsvakt. Dörrman. Portier. "Portsare". "Poke". Kärt barn har många namn.
Docendo 2015
Teemu Potapoff och Julius Konttinen har skrivit en intressant bok om dessa nattens hjältar – eller i vissa ögon, antihjältar. Konttinen står för de fina fotografierna, Potapoff för texten. Potapoff har själv tjugo år av dörrverksamhet bakom sig, och vet mycket väl vad det hela går ut på.
Därför hade det varit intressant att höra också skribentens egen story, men Potapoff väljer att bara riktigt kortfattat berätta om sig själv och hur boken kom till. Huvudpersonerna består i stället av femton av hans mest kända kollegor i olika städer runtom i landet.
Jag vågar påstå att lejonparten av dem som rört sig i södra Helsingfors nattliv under de senaste tjugo–trettio åren känner igen Pentti Loikkanens och Marko Someros härdadestenansikten och bastanta kroppshyddor. Waldemar Gusev – en vaktmästare av den äldre skolan – är också en bekant nuna, åtminstone för dem som besökte Fabban och Kellarikrouvi på 1980- och 1990-talen, eller för dem som brukar äta på restaurang Elite.
Trots att ungefär hälften av bokens drygt 200 sidor består av bilder är Yön sankarit ingen bilderbok för barn. Tvärtom. Det här är hårdkokt läsning. Tunga storyer, grovt språk, mycket våld. Som exempel kan nämnas Loikkanen, som en gång i tiden fick smeknamnet Giljotiini (giljotinen). Om någon slog honom fick slagskämpen ett eller två fingrar avbrutna.
– Med den handen torkade man sig inte i rumpan på en tid, säger Loikkanen.
Nattklubbar och barer drar till sig människor av alla de slag, människor som ofta tagit ett glas eller en dos för mycket. Människor som luktar problem på långt håll. Alla de intervjuade har sina egna anekdoter att berätta och antagligen är det bara en bråkdel av dem som återges i boken. Trots att det blir ett och annat slagsmål är jag rätt övertygad om att de värsta händelserna inte publicerats. Men det är bra så. Man fattar galoppen ändå.
För tuffa killar
Det talas om att unga män läser för litet. Men det finns undantag som bekräftar regeln. Böcker som Jag är Zlatan av David Lagercrantz eller Jens Lapidus serie om Stockholms undre värld går antagligen hem också hos tjugoåriga "coola" grabbar som i vanliga fall tycker att böcker är för stenåldersmänniskor.
Yön sankarit sällar sig till samma kategori. En bok som kanske gillas av dem som har rört sig mycket i de nattliga städerna. Däremot göre sig "blomsterhattar" icke besvär. Det här är tuff läsning om tuffa killar. Killar som inte viker en tum. Killar som står upp för varandra i vått och torrt. Killar som sköter om att nattklubbsgästerna ska känna sig trygga. Killar – ja, de är alla av manligt kön – som alla har någon form av kampsportsbakgrund: kunskaper som kommer väl till pass när det uppstår problem i eller utanför nattklubbarna.
Helst utan våld
Men Yön sankarit är inte bara våld och adrenalinruscher. Den berättar också vaktmästarnas historia: Det som gjorde att de började arbeta vid dörren. Det som gör att de kommer tillbaka kväll efter kväll, trots alla bråkstakar och all misär de stöter på. Den berättar om det hierarkiska systemet som råder inom kåren: du måste förtjäna din plats vid dörren.
Den pejlar också hela vårt samhälle, hur vaktmästarnas inkomster minskade när folk började betala med kort i stället för kontanter. Vaktmästarna träffar mer människor än de flesta yrkesgrupper. De kommer i kontakt med hundratals människor ur alla socialklasser varje arbetsdag. Alla lyfter fram att man inte enbart klarar sig med muskler vid dörren. Problem ska i första hand lösas muntligt, utan våld.