Skivrecension: Mörk och dramatisk njutning av Del Rey
Lana Del Reys svala röst fortsätter att slingra sig runt melodierna och berätta historier om brustna hjärtan och oförverkligade kärlekshistorier.
(Universal)
Egentligen har inte speciellt mycket förändrats sedan Ultraviolence (2014) och den hoppfulla titeln till trots är Honeymoon en ganska naturlig fortsättning på den dystra och dramatiska föregångaren. Temat är återigen sex, droger och vapen och Lana Del Reys svala röst fortsätter att slingra sig runt melodierna och berätta historier om brustna hjärtan och oförverkligade kärlekshistorier.
Det är dramatiskt så att det förslår och diskussionen huruvida sångerskan är äkta eller bara en poserare med bra skådespelartalanger lär fortsätta. Personligen kan jag inte annat än fascineras av hennes stundtals råa beskrivningar av den perfekta fasadens smutsiga baksida. Känslan i början av plattan med exempelvis titelspåret Music to Watch Boys To får representera små glimtar av hoppfullhet på Del Reys resa inne i den mörka musikaliska värld som hon behärskar så väl. Där briljerar hon sedan med låtar som Salvatore, The Blackest Day och Swan Song, spår som alla skulle passa utmärkt i valfri David Lynch-film.
Man kan för övrigt se Honeymoon som en samling kortfilmer där Del Rey långsamt glider omkring i blodrött läppstift och solglasögon samtidigt som hon världsvant guidar oss genom livsöden med allt annat än lyckliga slut.
Utom för oss som lyssnare. Känslan i Del Reys röst och artisteri gör Honeymoon till ren njutning. Elegant avslutade med Nina Simone-covern Don't Let Me Be Misunderstood.