Skivrecension: Stort men inte pompöst
Spock’s Beard som grundades 1992 är en ikon inom den amerikanska proggrocken.
(Inside Out)
Bandet inflikar emellanåt så mycket pop- och hårdrock i sina dekokter att man riktigt får lägga manken till för att upptäcka själva proggen i dem. Kompositionerna är utåtriktade och helheten går alltid före detaljerna. Bandet gör sig heller aldrig skyldigt till överdrivet briljerande utan serverar musiken i lättlyssnad form.
Redigheten har gynnat bandets tolfte album, det fiktionsrelaterade The Oblivion Particle. Trots fantasitemat, kan man ur låtarna utläsa symbolik som korrelerar med verkligheten. Spock's Beard vill alltså, liksom på sina tidigare plattor, väcka tankar och inte bara underhålla. De välstrukturerade Bennett Built a Time Machine och To Be Free Again är särskilt lyckade och påminner om bandets tidiga mästerverk. Den nya sångsolisten Ted Leonard växlar galant från hårdrock till mjukare och det har satsats speciellt mycket just på sången. Ibland klingar sångstämmorna nästan lika fint som i Yes.
Soundet på The Oblivion Particle är stort men inte pompöst. Albumet bjuder inte på radikalt nya spockigheter men nog på musik som alltigenom gjorts med tanke och ärlighet.